MR Jag trodde, att iag aldrig skulle kunna säg dig sanningen. Denna förfärliga hemlighe har såsom en tung börda tryckt på mit sinne. Jag har icke vågat tillstå mitt fc för dig. Jag har tänkt, att du skulle gör: mig bittra förebråelser för det jag ej vari uppriktig mot dig, och vidare har det synts mig så påkostande att tala om honom nv — nu när jag vet att han aldrig varit vär dig min kärlek. Men då du är så god och vänlig mot mig, tror jag det skall lätta mit sinne att säga dig allt. — Tala då uppriktigt, min vän, och frukta inga förebråelser af mig. — Det var medan du var borta i Stilmington, Lucius, som denna hemlighet tog sin början. Jag befann mig ensam i trädgården på aftonen, då det redan begynte skymma. Lucius erinrade sig nu att fru Wincher berättat för honom, huru Lucilla kom från trädgården med ett blekt ansigte, hvari den största förskräckelse afspeglade sig, sägande att hon sett en vålnad. — Jag var nedstämd i anledning af din frånvaro och en smula nervös. Trädgården syntes mig så dyster och ödslig. Jag stod i dörren till det gamla lusthuset, blickande öfver kanalen och tänkande på dig — jag sökte, förstår du, upplifva mitt sorgsna sinne genom tanken på de lyckliga dagar, som väntade mig i framtiden — då jag fick se en man