- MR
Jag trodde, att iag aldrig skulle kunna säg
dig sanningen. Denna förfärliga hemlighe
har såsom en tung börda tryckt på mit
sinne. Jag har icke vågat tillstå mitt fc
för dig. Jag har tänkt, att du skulle gör:
mig bittra förebråelser för det jag ej vari
uppriktig mot dig, och vidare har det synts
mig så påkostande att tala om honom nv
— nu när jag vet att han aldrig varit vär
dig min kärlek. Men då du är så god och
vänlig mot mig, tror jag det skall lätta mit
sinne att säga dig allt.
— Tala då uppriktigt, min vän, och frukta
inga förebråelser af mig.
— Det var medan du var borta i Stil-
mington, Lucius, som denna hemlighet tog
sin början. Jag befann mig ensam i träd-
gården på aftonen, då det redan begynte
skymma.
Lucius erinrade sig nu att fru Wincher
berättat för honom, huru Lucilla kom från
trädgården med ett blekt ansigte, hvari den
största förskräckelse afspeglade sig, sägande
att hon sett en vålnad.
— Jag var nedstämd i anledning af din från-
varo och en smula nervös. Trädgården syn-
tes mig så dyster och ödslig. Jag stod i dörren
till det gamla lusthuset, blickande öfver ka-
nalen och tänkande på dig — jag sökte, för-
står du, upplifva mitt sorgsna sinne genom
tanken på de lyckliga dagar, som väntade
mig i framtiden — då jag fick se en man