Hon kbppar sin pappa, kung Valdemar, ömt
Och fgar illparigt om han hade glömt
Att dter hans egde en make så öm,
Fast lappt mer hon sett honom än i sin dröm
Samt :p att få resa till honom rätt snart,
et sille just blifva en gladelig fart,
Men MWdemar kringgick den saken med skämt,
Väl rem blef lofvad, men uppsköts alltjemt.
Då blevår prinsessa så mörk i sitt sinn
Och stt a förtretad i jungfruburn in
Samt sckade djupt: Hvad är värdt vara ung
Och hstill gemål, ack, så vacker en kung.
XMin Bkan, när skall jag väl till dig få gå?
Du käner nog längtan till mig du också!
Förlåtemig Gud, men att spelt ett spratt
t far nin, det skulle mig smaka besatt!
En gång, vär kung Valdemar reser på jagt,
Då rg prinsessan: Nu må du ge akt,
Min käre terr far, tålamodet är slut,
Nu pack. vi in och sen ge vi oss ut!
Med pexgir, juveler och allt hvad hon har,
Till dyrta nu drottningen skyndsammast tar,
Och snirt vaggar skeppet på orolig våg,
Margareth. mot målet så längtande såg.
Hon klage ej alls, fastän sjögång det var.
Nn nuticens folk sämre magar nog kd
ill Fredrkshall snart hon anländer så glad;
Der in kikr skeppet i masternas rad,
Och storögd blef Håkan, när skåda han fick
EA re som kärleksvarm mot honom gick,
Dock snart han sig sansat; ett blefvo de tu,
När morgonen grydde, Margretha var fru.
Och lycklig hon var i ung JRR famn,
Så ljuft är att ankra i kärlekens hamn;
Som såtaste dufvor de kuttrade ömt,
Snart hade de fadren och verlden förglömt.
Med fasa de väckte; ur skönaste dröm,
En morgon hörs brusa af krigsmän en ström,
Som kringrände borgen; liksom i en bur
De fångade voro. Hur komma derur?
Den listige Valdemar anat med hast
Hvart fågeln bortflugit, och så utan rast
Att gripa den med sina starka klor
Och vingarne stäcka han skyndsamt for.
De älskande makar de höllo nu råd
Och skrefvo till fadren med böner om nåd:
0, låt oss bli samman i lif och i död
Samt skonas från fasan af krig och dess nöd!
Ej nåd, svarar kungen, för dig och gemål,
I ären väl värda att stekas vid bål!
Men vill Margaretha med skatter dra? bort
Ur borgen; må vara, men res inom kort!
Då fick vår prinsessa en inspiration,
Och modig hon var samt beredd till aktion,
Då intet kan vinnas med penna och bläck,
Hon griper till nålen — och sömmar en säck.: I
I den kröp kung Håkan, det gick som en dans.
RR var att för älskande utväg ej fanns?)
år drottning gemålen på ryggen nu tar
Och fager samt ödmjuk hon går till sin far.
Ack, käre herr fader, du minnes väl grannt
Det löftet du gifvit?t — Ja visst är det sannt!
Må jag. uti frid med min skatt få bortgå
Och slippa till vidare ansvar att stå?!
Hvad en gång jag lofvat jag håller också,
Sad? blidare kungen, men långt bort du må;
Då vill jag förlåta den grufliga sorg
Du vållat mig då du smög bort från min borg.4
Då öppnar hon säcken och upp ur den sprang
Den vackre kung Håkan så sporrarne klang,
ego hon knäföll och sad till sin far,
Att Håkan bland skatter den käraste var.
Då smälte hans hjerta och muntert han log,
Båd måg och sin dotter i famnen han tog
Och så hvarje tanke på striden försvann,
Sen lefde de samman i frid med hvarann.
Och nu sens moraln, om den finnes, den är,
Att kärlek ger mod och att fru, som är kär,
Får styrka att visa sig karl för sin hatt,
När hon önskar att skydda sin käraste skatt.