Sista scenen med den effektfulla öfvergången
från förmörkelse till klarhet gör fröken B.
ganska berömvärdt och- frambringar dermed
ett särdeles vackert och rörande moment,
ehuru den våldsamma brytningen möjligen
kunnat vidtåla en ännu något starkare färg-
läggning. Men fröken B. älskar mera de
blida än de skarpare accenterna. Partiet
ligger utmärkt väl för fröken B:s stämma,
hvars klara timbre tar sig synnerligen för-
delaktigt ut; koloraturen nu som alltid nitid
och elegant. M
Älskaren, hr Ödmann, är såsom sådan
ännu ej riktigt fullvuxen och rollen för
honom egentligen blott en etyd. Man får
ännu ej begära mera, men rollen begär det.
En italiensk amoroso måste för det första
och sista ha passionens alla accenter i sin
makt, och deraf förspörjes föga. De båda
lidelsefulla duetterna med Linda, präktiga
glanspunkter, falla till fryspunkten, ty äl-
skarinnan får här naturligtvis endast vara
passiv. Men allt hvad man af hrÖ. billigt-
vis får begära, det presterar han i allo
ärligt och riktigt, hvilket rättvisligen bör
erkännas, Stämman ren och klar, ren in-
tonation, artikulationen tydlig, och spelet
röjer åtminstone ett samvetsgrannt bemö-
dande och ständig uppmärksamhet. Huru
vill man af en nybörjare fordra hvad högst
sällan äfven en utbildad artist af icke-roma-
nisk nation kan uppnå? Må man, tillsvidare
åtminstone, för det offentliga gifva hr Öd-
mann roller af annan art,
Markisen erhåller af hr Jangon riklig n
dramatisk färg och lif och de många humo-
ristiska momenterna ställas. i bästa dager.
Takt och hållning saknas icke heller, men
dock den : specielt aristökratiska grundton,
som aldrig bör öfvergifva en gammal hof-
man af Ludvig KXV:s regim. Siamo che
siamo, yttrar han sjelf. Emellertid är hr
Janzons framställning i sång och spel ganska
underhållande och gör mycken lycka.
Fröken: Wieses Pierotto förtjenar beröm.
Stämman klingar godt och sången var, i
synnerhet vid andra föreställningen, särdeles
vårdad. I det hela ligger ett ganska godt
och - hjertligt uttryck, hvilket i detta parti
är en hufvudsåk. Dock tycks fröken Wieses
personlighet mindre egna sig för roller af
denna art; möjligen kunde emellertid ett
annat arrangement af kostymen verka för-
delaktigt, Hr Sandströms Antonio hehöfde
blott något mera energi för att vara lyckad.
— Fröken Sazenberg (Magdalena) och hr
Håkansson (prefekten) utföra sina partier
ganska berömvärdt.
Önskligt vore att denna opera med sin
ofta älskliga och rörande musik bibehölle
sig på repertoarea. Men Linda tillhör en
förfluten tid; personerna komma och gå som
andra menniskor, hvilket börjar bli trivialt;
hade denna opera tillkommit i snäckperio-
den, skulle man stormat huset. W. B.
STOKE