Sista scenen med den effektfulla öfvergången från förmörkelse till klarhet gör fröken B. ganska berömvärdt ochframbringar dermed ett särdeles vackert och rörande moment, ehuru den våldsamma brytningen möjligen kunnat vidtåla en ännu något starkare färgläggning. Men fröken B. älskar mera de blida än de skarpare accenterna. Partiet ligger utmärkt väl för fröken B:s stämma, hvars klara timbre tar sig synnerligen fördelaktigt ut; koloraturen nu som alltid nitid och elegant. M Älskaren, hr Ödmann, är såsom sådan ännu ej riktigt fullvuxen och rollen för honom egentligen blott en etyd. Man får ännu ej begära mera, men rollen begär det. En italiensk amoroso måste för det första och sista ha passionens alla accenter i sin makt, och deraf förspörjes föga. De båda lidelsefulla duetterna med Linda, präktiga glanspunkter, falla till fryspunkten, ty älskarinnan får här naturligtvis endast vara passiv. Men allt hvad man af hrÖ. billigtvis får begära, det presterar han i allo ärligt och riktigt, hvilket rättvisligen bör erkännas, Stämman ren och klar, ren intonation, artikulationen tydlig, och spelet röjer åtminstone ett samvetsgrannt bemödande och ständig uppmärksamhet. Huru vill man af en nybörjare fordra hvad högst sällan äfven en utbildad artist af icke-romanisk nation kan uppnå? Må man, tillsvidare åtminstone, för det offentliga gifva hr Ödmann roller af annan art, Markisen erhåller af hr Jangon riklig n dramatisk färg och lif och de många humoristiska momenterna ställas. i bästa dager. Takt och hållning saknas icke heller, men dock den : specielt aristökratiska grundton, som aldrig bör öfvergifva en gammal hofman af Ludvig KXV:s regim. Siamo che siamo, yttrar han sjelf. Emellertid är hr Janzons framställning i sång och spel ganska underhållande och gör mycken lycka. Fröken: Wieses Pierotto förtjenar beröm. Stämman klingar godt och sången var, i synnerhet vid andra föreställningen, särdeles vårdad. I det hela ligger ett ganska godt och hjertligt uttryck, hvilket i detta parti är en hufvudsåk. Dock tycks fröken Wieses personlighet mindre egna sig för roller af denna art; möjligen kunde emellertid ett annat arrangement af kostymen verka fördelaktigt, Hr Sandströms Antonio hehöfde blott något mera energi för att vara lyckad. — Fröken Sazenberg (Magdalena) och hr Håkansson (prefekten) utföra sina partier ganska berömvärdt. Önskligt vore att denna opera med sin ofta älskliga och rörande musik bibehölle sig på repertoarea. Men Linda tillhör en förfluten tid; personerna komma och gå som andra menniskor, hvilket börjar bli trivialt; hade denna opera tillkommit i snäckperioden, skulle man stormat huset. W. B. STOKE