Kungl. Operan.
Lohengrin. (Coda.)
Sedan vår Lohengrinartikel skrefs, har
Ortrud dublerats, hvilket erfordrar ett litet
postskriptum.
Ortrud är operans enda verkliga drama-
tiska rol. Alla de öfriga äro vanliga typer
— utklädda dockor: Lohengrin sjelf är,
trots sina försänkingar t det heliga Graals-
templet, ingenting annat än en vanlig opera-
adonis, endast att han reser i snäcka och
bogseras af förhexade fåglar, hvilket eljest
ej är brukligt; Elsa är en madonna i natt-
mössa ;) kungen ett lefvande recitativ, och
Telramund en marionett i Ortruds hand:
hön är den enda verkliga karakteren, det
drifbjul som sätter spelet i gång och slår
den heliga Graal ej mindre än hela det öf-
riga sällskapet ur brädet.
Fru Strandberg har som Ortrud den an-
dra med rätta vunnit mycket bifall. Rolen
tillhör egentligen icke fru Strandbergs fack,
men denna artist har utom sin egen genre
äfven många andra i beredskap, dem hon
lika lyckligt förstår sköta, hvaraf ock det
bekanta ordspråket uppkommit att fru S.
ännu aldrig förderfvat någon rol. Sångpar-
tiet torde knappåst för någon sångerska ligga
beqvämt och fordrar derjemte, i likhet med
flera andra partier i operan, en tordön-
stämma för att med någon utsigt till frams-
gång kunna täfla med orkestern; men sån-
gerskan vet att utfinna de rätta och möj-
liga momenterna och ger dem detta lefvande
dramatiska uttryck som här är hufvudsaken.
I spelet visar fru Strandberg sin osvikliga
sceniska säkerhet, sin riktiga takt:ide min-
dre framstående situationerna spar hon sina
effekter för att i de störrre momenterna ut-
veckla dem i full styrka. , Det är förnämli-
gast i den stora kyrkscenen som hon så
lyckligt använder stegringens och. i sista
tablån nyansernas verkningar.
Skall Wagner, den store trumpetaren,
verkligen kunna höras ända till efterverlden;
såsom han sjelf ej otydligt låter påskina?
Den frågan har mycket ventilerats. Och
hvarför icke? Blir denna efterverld utru-
stad med bastantare nerver och äkta urteu-
toniskt tonsinne, så torde: hän nog få rätt.
Men låtom oss ej måla våra efterkommande
i så dystra färger. Vore glahspunkterna hos
Wagner öfvervägandej så vore ock troligt
att man för deras skull gernautstode de sva-
garå partierna, såsom väl för skett, och då
blefve Wagners musik, liksom mången an-
nan, en musik förr framtiden: Men då för-
hållandet är omvändt, lärer väl ock re-
sultatet blifva sådant, såsom den starl:a op-
positionen i Tyskland (hvilken Wagner, ori-
ginellt nog, tillskrifver Israels barn) redan
tyckes antyda. Den ypperlige Cimarosa har
endast i ett mästerverk öfvergått till: vår
tid; likaså Righini, Paer, Weigl, Winter;
Rossini och Auber representeras blott utaf
ett fåtal af deras otaliga operor; huru
många Wagneriana skola då slippa fram ge-
nom skärselden, Helst sedan reklamen tyst-
nat och ingen Liszt mera åt Wagner vote-
rar en krona af lågor och guld?
En annan icke så lättbesvarad fråga fram-
ställer sig ock: har hans besynnerliga kom-
positiongnanår, som i recitativartad dekla-
mation upplöser både melodi och form, hans
instrumentlarm m: m. tillkommit bona fide,
såsom produkt. af: den bekanta sjelfförgud-
ningen? Eller är det ett medvetet charlata-
neri, för att -genom ett baksteg af mer än
ett par årtusenden väcka uppseende? De
många dårskaperna i hans skrifter göra det
förra alternativet mest sannolikt. Hvad
skall man säga om ställen sådanasom dessa:
sHyad bildade judar musikaliskt vilja ut-
trycka kan endast vara det triviala och lik-
giltiga. — Hvad de största snillena förut
uttalat, kunde mi endast efterpiaddras, nem-
ligen alldeles pinsamt noga och förvillande
ikt, såsom pappegojorna sladdra efter mensk-
ligt ord och tal, men likaså utan uttryck
och verklig känsla, som dessa narraktiga
fåglar göra det: Endast en särskild egen-
domlighet är märkbar i detta våra judiska
musikmakares efterapande språk; nemligen
det judiska talesättet. — Sålunda frambringa
judiska rusikverk ofta samma intryck hos
oss, som om t. ex; en dikt af Goethe skulle
föreläsas i judisk jargon.4 (Das Judenthum
in der Musik.) — Mendelsohns och Meyer-
beers. musik är sålunda blott pappegojsladder!
Ser dev så ut i Wagners öfvervåning, så
kan man icke längre förvånas öfver hans
egna musikreformer; Analogien är fullständig
nog. Man ser här för öfrigt ett fenomen
ttan mötstycke: en genialisk natur, som i
den sällsammaste förirring tUppssker det
skönas motsatser, och hvars stundom upp-
15 sandea enillehblixtar än tvdligare röja mörkret.