Kungl. Operan. Lohengrin. (Coda.) Sedan vår Lohengrinartikel skrefs, har Ortrud dublerats, hvilket erfordrar ett litet postskriptum. Ortrud är operans enda verkliga dramatiska rol. Alla de öfriga äro vanliga typer — utklädda dockor: Lohengrin sjelf är, trots sina försänkingar t det heliga Graalstemplet, ingenting annat än en vanlig operaadonis, endast att han reser i snäcka och bogseras af förhexade fåglar, hvilket eljest ej är brukligt; Elsa är en madonna i nattmössa ;) kungen ett lefvande recitativ, och Telramund en marionett i Ortruds hand: hön är den enda verkliga karakteren, det drifbjul som sätter spelet i gång och slår den heliga Graal ej mindre än hela det öfriga sällskapet ur brädet. Fru Strandberg har som Ortrud den andra med rätta vunnit mycket bifall. Rolen tillhör egentligen icke fru Strandbergs fack, men denna artist har utom sin egen genre äfven många andra i beredskap, dem hon lika lyckligt förstår sköta, hvaraf ock det bekanta ordspråket uppkommit att fru S. ännu aldrig förderfvat någon rol. Sångpartiet torde knappåst för någon sångerska ligga beqvämt och fordrar derjemte, i likhet med flera andra partier i operan, en tordönstämma för att med någon utsigt till framsgång kunna täfla med orkestern; men sångerskan vet att utfinna de rätta och möjliga momenterna och ger dem detta lefvande dramatiska uttryck som här är hufvudsaken. I spelet visar fru Strandberg sin osvikliga sceniska säkerhet, sin riktiga takt:ide mindre framstående situationerna spar hon sina effekter för att i de störrre momenterna utveckla dem i full styrka. , Det är förnämligast i den stora kyrkscenen som hon så lyckligt använder stegringens och. i sista tablån nyansernas verkningar. Skall Wagner, den store trumpetaren, verkligen kunna höras ända till efterverlden; såsom han sjelf ej otydligt låter påskina? Den frågan har mycket ventilerats. Och hvarför icke? Blir denna efterverld utrustad med bastantare nerver och äkta urteutoniskt tonsinne, så torde: hän nog få rätt. Men låtom oss ej måla våra efterkommande i så dystra färger. Vore glahspunkterna hos Wagner öfvervägandej så vore ock troligt att man för deras skull gernautstode de svagarå partierna, såsom väl för skett, och då blefve Wagners musik, liksom mången annan, en musik förr framtiden: Men då förhållandet är omvändt, lärer väl ock resultatet blifva sådant, såsom den starl:a oppositionen i Tyskland (hvilken Wagner, originellt nog, tillskrifver Israels barn) redan tyckes antyda. Den ypperlige Cimarosa har endast i ett mästerverk öfvergått till: vår tid; likaså Righini, Paer, Weigl, Winter; Rossini och Auber representeras blott utaf ett fåtal af deras otaliga operor; huru många Wagneriana skola då slippa fram genom skärselden, Helst sedan reklamen tystnat och ingen Liszt mera åt Wagner voterar en krona af lågor och guld? En annan icke så lättbesvarad fråga framställer sig ock: har hans besynnerliga kompositiongnanår, som i recitativartad deklamation upplöser både melodi och form, hans instrumentlarm m: m. tillkommit bona fide, såsom produkt. af: den bekanta sjelfförgudningen? Eller är det ett medvetet charlataneri, för att -genom ett baksteg af mer än ett par årtusenden väcka uppseende? De många dårskaperna i hans skrifter göra det förra alternativet mest sannolikt. Hvad skall man säga om ställen sådanasom dessa: sHyad bildade judar musikaliskt vilja uttrycka kan endast vara det triviala och likgiltiga. — Hvad de största snillena förut uttalat, kunde mi endast efterpiaddras, nemligen alldeles pinsamt noga och förvillande ikt, såsom pappegojorna sladdra efter menskligt ord och tal, men likaså utan uttryck och verklig känsla, som dessa narraktiga fåglar göra det: Endast en särskild egendomlighet är märkbar i detta våra judiska musikmakares efterapande språk; nemligen det judiska talesättet. — Sålunda frambringa judiska rusikverk ofta samma intryck hos oss, som om t. ex; en dikt af Goethe skulle föreläsas i judisk jargon.4 (Das Judenthum in der Musik.) — Mendelsohns och Meyerbeers. musik är sålunda blott pappegojsladder! Ser dev så ut i Wagners öfvervåning, så kan man icke längre förvånas öfver hans egna musikreformer; Analogien är fullständig nog. Man ser här för öfrigt ett fenomen ttan mötstycke: en genialisk natur, som i den sällsammaste förirring tUppssker det skönas motsatser, och hvars stundom upp15 sandea enillehblixtar än tvdligare röja mörkret.