hoppning att han skulle ha lemnat den i
förmaket.
— Jag tackar! Men jag hoppas, att ni
ej förbjuder mig återkomma och besöka er?
sporde Lucius djerft.
— Herre! brummade den gamle mannen.
Det skulle låta oartigt, om jag. undanbad
mig ett kommande besök. Men jag har bott
i detta hus i fem år och har icke gjort
några bekantskaper. Ett af de största be-
hagen hos detta ställe låg för just mig i
den omständigheten att det var -skildt från
yttre verlden genom en tio fots tjock mur.
Med all möjlig önskan att vara höflig mot
er, kun jag dock ej inse, hvarför jag skulle
göra ett undantag för er skull. Nihar dess-
utom sett allt hvad sevärdt finnes inom
dessa murar; ni skulle alldeles ej finna nå-
got nöje i att besöka mig. Vi äro fattiga,
och vi lefva mycket knappt. j
— Jag tillhör ej dem som eftersträfva
rika bekantskaper. En lugn plats vid den
husliga härden, en hemtrefnadens atmosfer,
ljus och glad genom konstens förfiningar,
det är hvad jag skulle värdera öfver allt
annat i ett hus, som jag egde fritt: tillfälle
att besöka — och det är hvad ert hus kun-
de bjuda mig. Men säger ni nej, så under-
kastar jag mig det. Jag kan icke påtvinga
mig någon.
— Jag har en sondotter, sade den gamle
med samma dystra blick, som förmörkade