Teater.
T.
Dramatiska teatern ger för närvarande
ett nytt svenskt originalstycke i en akt,
kalladt Siri, af onämd författare. Pjesen
har icke blifvit skonsamt bedömd af dem,
som hittills yttrat sig offentligt om densam-
ma, utan snarare behandlad med en så af-
gjord köld, att man trott sig berättigad
misstänka, det domrarne i förväg haft sina
meningar klara angående författarens person-
lighet, men dervid råkat taga miste.
Att stycket är matt i dramatiskt hän-
seender får väl numera icke räknas detsamma
till så svår last, då de dramatiska poemen
vunnit burskap på scenen och lyriken fått
sin plats erkänd på teatern, att man obetin-
gadt nedgör ett stycke utan vidare resonne-
manger och endast delgifver författaren utslag
utan föregående ransakning.
Siri är ett litet nätt konversationsstycke
utan vidare anspråk, hvarken på att vara
särdeles dramatiskt eller öfvervägande lyriskt.
Det är en gammal historia, som dock alltid
lär blifva ny, och som äfven kan vara det
— en ung flickas första kärlekshistoria, icke
just af det ledsammaste slaget, hvilket för-
hållande bör verka ganska välgörande, ity
att den unge mannen har tagit saken på
ett mera tragiskt sätt och skulle troligen
aldrig ha fått Siri, om icke hon sjelf friat,
hvilket hon gör på ett fint, naivt och lagom
upprörande sätt. Siris kärlek till förmyn-
daren kommer till fullt medvetande inom
henne genom sammanställningen med de
andre unge männens spekulationsmessiga
förklaringar (hvilka dock måste berättas
inne på scenen), växer till genom svartsju-
kan och tar sitt utbrott, då Siri ser sig nära
att förlora den hon tror sig ega. Då härtill
komma den unge förmyndarens konflikt-
digra ställning såsom förvaltare af myndlin-
gens förmögenhet och småstadspratet och
småsinnet, hvilka göra allt för att sätta hans
hederskänsla på sin spets, så har man ju
ett litet uppslag till en enkel svensk enakts-
komedi, hvilken nog skulle ha haft förmåga
att underhålla sin publik för en stund, om
icke författaren försummat de ressurser, som
en med scenen bekant författare eger till
sin disposition.
För det första ligga de grunder, på hvilka
intrigen hvilar, i en förfluten tid och måste
genom alltför många reminisceringar, jag
minns, det var..., framkallas för att hålla
sammanhanget ihop, så att man endast har
att göra med en katastrof, utan att se dess
första grunder. Vidare berättas rätt mycket
af hvad som passerat utom scenen, hvilket
ju författaren helt enkelt kunnat låta pas-
sera för åskådarens ögon. Slutligen har
författaren icke rättighet att antaga, det den
för scenen alltför långa anekdoten om snus-
kornet och dess märkvärdiga sammanhang
med beviset för qvinnans klarsynthet skall
vara för publiken obekant, då den särskildt
finnes använd i en så mycket läst bok som
Kirkegaards Enten-Eller.
Mera synbar handling och mindre tal
— framför allt inga berättelser — äro
alldeles oundgängliga vilkor för att hålla
uppmärksamheten vid lif, och detta skulle
nog förf. sjelf finna, om han åsåg sitt stycke
från salongen och der fick tillfälle att er-
fara den otålighet, som åskådaren känner,
när hans fantasi hålles tillbaka af berättel-
ser i stället för att ryckas fram med hand-
lingens utveckling.
Stycket saknade applådsortier; maskineriet
och attributförrådet hade blifvit åsidosatta;
kostymerna och dekorationerna voro enkla
och i öfverensstämmelse med styckets flärd-
fria och oskyldiga innehåll.
Hufyudrollerna uppburos förträffligt af
fröken Lindqvist och hr Fredriksson.
Ar)
4) Af förekommen anledning upplyses att detta A.
icke är begynnelsebokstafven i författarens tillnamn.
EAA