— AR
voren, då skulle namnet Homerus Sivewrigh
gå till efterverlden, förenadt med ett af de
yppersta museer, som någonsin skapats af
en enda menniskae.
— Förlåt mig, sade Lucius, men ert namn Ho-
merus, är det ett familj- eller blott dopnamn ?
— Namnet gafs mig af min gamle dår-
aktige fader — hvars far var en af Bent-
leys samtida — som egnade hela sitt lif åt
studerandet af Homerus och försökte att
uppställa och försvara den satsen, att Grek-
land i sina tidigaste dagar hade blott
en enda skald och att de cykliska skalder-
na äro endast en myt. Man säger att
hvarje menniska är galen i något hänseende,
och min far var mycket galen, så snart det
rörde Grekland. Han gaf mig mitt löjliga
namn — som utgjorde ett ständigt mål för
mina skolkamraters gyckel — en akademisk
uppfostran och sin välsignelse, Han hade
intet mer att gifva mig. Min vistelse vid
universitetet kostade honom hela den lilla
förmögenhet han skulle ha kunnat lemna
mig, och jag fann mig vid tjuguett års ål-
der faderlös, moderlös, hemlös och medellös
och — hvad som skulle ha förefallit min stac-
kars far såsom det värsta af allt — ur stånd
att taga min examen till följd af oförmåga
att fatta den homeriska grekiskans finesser.
— Nå, men ni trotsade stormen?
— Jag skulle ej ha gjort det, om ieke ett
sjelfbedrägeri uppehållit mig, då jag stod