— ID —
der, ansigte mot ansigte med hungersnöden.
Hade icke den illusionen funnits till, då
skulle jag knappt ha kunnat passera Wa-
terloo-bron utan att ha varit frestad att göra
det kortaste språnget ur alla mina bekym-
mer, men — jag inbillade mig vara målare.
Den drömmen höll mig qvar i lifvet. Jag
fick sälja mitt kludd till en eller annan
handlande; gjorde till och med några fram-
steg i konsten att kluddra, tjente sålunda
ett knappt bröd, och först efter fem års
strängt arbete och ännu strängare umbä-
randen vaknade jag till insigt af den bittra
sanningen, att jag var lika litet målare som
grek, att jag ej stod Reynolds närmare än
Porson.
— Men ni bar manligt förlusten af fera
ramlade illusioner, föreställer jag mig?
— Hvarför föreställer ni er det?
— Emedan era anletsdrag lära mig att
ni skulle kunna ba genomgått svårare prof
än detta; de antyda en vilja, stark nog för
att trotsa ännu hårdare slag.
— Ni har rätt! Jag såg lugnt nog min
illusion förblekna, den som hade utgjort
mina gossårs ljus och som under fem långa
år uppehållit mitt lif. Eftersom jag icke
kunde bli en målare af taflor, beslöt jag att
bli en handlande med sådana, och iag bör-
jade eu ny afdelning af mitt lif i en liten
håla till bod nära Leicester-square, började
med ett kapital af tio pund sterling. Jag