påte tendre och påle dure. Han undrade
om hon lefde allena i detta ofantliga, dy-
stra hus med sin gamle farfar, och så ny-
fiken var han att få visshet i detta hänse-
ende, att han vågade fråga härom trots det
missöde han nyss förut haft med en af sina
frågor.
— Ja, svarade Sivewright kort, vi lefva
fullkomligt i enslighet. Ni menar kanske
att detta är tråkigt för min sondotter. Ja,
om så är, måste hon foga sig efter omstän-
digheterna. Värre saker finnas än det att
vara utan sällskap. Om hon ej hade detta
hem, då hade hon intet. — Men jag för-
modar att ni nu sett så mycket af min sam-
ling som ni vill se. Jag märker huru edra
tankar vandra omkring. Och då må vi ju
lika så godt bjuda hvarandra godnatt. Jag
tackar er för er artighet i afton. Denna väg,
om ni behagar.
Han öppnade dörren till försalen. Ett
temligen tvärt afsked alltså, och ett som
Lucius ej väntat. Han hade räknat på att
få sluta sin afton långt behagligare i säll-
skap med TLucilla:
— Jag skulle bra gerna vilja bjuda frö-
ken Sivewright godnatt,. sade han.
— Åh, det behöfs icke; jag kan framföra
er helsning. Der, är er hatt, der på den
der svarta marmor-sockeln, sade den gamle
mannen, seende sin gäst skåda sig omkring
efter sin hufvudbonad med en svag för-