komst och råkar i en rätt brydsam belägen-
het. Hvad gör då denna svaga bretagnska
ädling, denna vanartade afkomling af en
kraftig ras, sedan han högtidligen lofvat
att samma afton följa sina föräldrar till Bre-
tagne, att träffa baronessan i Trouville, dit
hon begifvit sig, sedan han svurit henne att
aldrig umgås vidare med den blonda?
Han sviker helt enkelt sitt dubbla löfte,
sin dubbla ed, och går helt sorglöst på souper
hos Brebaut med den blonda. En skön pojke
den der Jean de Thommeray och föga in-
tressant, men Boileau har sagt: Det fins
icke drakar, icke vidunder nog vidriga att
icke, konsten kan göra dem behagliga för
ögat.
Fjerde akten: fjerde kärleken för den
oemotståndlige Jean. Denna kärlek är icke
föraktlig, ty den är taxerad till tre millioner.
Det är enda dottern till finansiern, marseil-
k laren Jonquidre; och det kräket är genast
färdigt att köpa de Thommerays gamla per-
gament med åtföljande titlar åt sin enda
dotter. Lockad af den stora Hemgiften, är
Jean naturligtvis beredd att ögonblickligen
gå under oket. Det är tydligt att denna
korsfarar-ättling var född att trampa den
celebre. monsieur Alphonses fotspår. Men
hvad skall man säga hemma i Bretagne? .
Säkerligen skulle denna förbindelse blifvit
med mycken festlighet knuten i Madeleine
eller. Trinit6, sedan den tagit sin början på
Casino i Trouville, om icke preussarne kom-
mit emellan; men det är icke obekant, att
regeringen vid denna nesliga tidpunkt i vår
historia ansåg sig böra utfärda kallelse tilt
departementens mobilgarden att försvara den
hotade bufvudstaden; deraf uppstod en viss
villrådighet i sinnena hos en liten del af
Parisungdomen, af hvilken några för att
slippa hvarje fara togo sitt parti att emigrera,
under det att största antalet — man måste
göra dem den rättvisan — beväpnade sig till
stadens försvar.
Hvad skulle Jean göra under så fatala om-
ständigheter? Med den karskter han nu be-
satt,. anslöt han sig till fraxcs fileurs)
i sällskap med sin blifvande hustru och svär-
far: Scenen försiggår på - Quai Malaquais,
hvilket ger anledning till en dekoration af
stor effekt. Nu höras trummor; det är de
. bretagniska mobilerna som anlända med sin
chef, grefve de Thommeray, åtföljd af sina
två yngre söner. En häftig ånger bemäkti-
gar sig den Bbröttslige Jean, hans far förblir
en stund kall och hård; slutet blir deck att
Jean Enrolleräg bredvid sina två yngre brö-
der 1 mobilen, hvarest han skall söka för-
soning för sina fel. Han går ut för att låta
döda sig åf preussarne I försvaret för en
helig sak. Proligen blir han icke begråten
af sina fyra llskavinnör.
Detta är hufvudinnehållet af den nya pje-
sen, hvilken blifvit mottagen ined tydliga
sympatier och uten att någon protest för-
sports mot de täta applåder, hvarmed de
talrika effektställena helsats. Månne likväl
det attiska salt som med fulla händer strös
omkring är tillräckligt för att skyla tomhe-
ten och bristen på sammanhang. - Vi tro det
icket Jean de Phömmeray är — allt hvad
man behagar — utom en teaterpjes, åtmin-
stone i detta ords betydelse på Comådie
Frangaise. Det är en trogen målning af
en karakter; till och med af en epok, men
utan någon af desså könpflikter som kunde
och borde låna åt en handling af detta slag,
utom rörelsen och lifvet, det som ej kan er-
sättas på teatern! intresset.
Den nyligen på Pheåtre-Varibtös-gifna Les
Merveilleuses af Victorien Sardou har ko-
stat omkring hundratusen frank i:uppsätt-
ning. Såsom dramatisk produkt kan man
ej tala om stycket. Der finsingen handling,
och- den - mera bildade delen af publiken
stack fingrärne i öronen för att sli pa höra
den afskyvärda galenskap, som under namn
af dialog var afsedd att sammanbinda de
olikertade- tablåerna. --Sceneriet och kosty-
merna, äro fulländade, och första kejsardö-
mets ton har man förstått att anslå på ett
utmärkt sätt.
) Män som flydde ur Frankrike för att slippa gå
i. kriget.
pA SEESIARANENSSASTTSASSANNRRANNNNNNNNNNNNRRRR