FJORTONDE KAPITLET.
Det gifves en Nemesis.
Den fasansfulla natten var till ända; och
när solen åter gick upp och spred ljus och
värme öfver jorden, då sväfvade ännu en
bland dem, som under natten spelat en roll,
mellan lif och död. Det var Lacilla.
En öfvernaturlig kraft hade hållit henne
uppe, så länge Strathmore var i lifsfara;
men sedan han fullbordat sitt räddnings-
verk oeh sjelf var räddad, bråst hennes styr-
ka. likasom strängen på en alltför hårdt
spänd båge.
I ett slags dvala, som icke var någon
sömn och som gång efter annan stördes af
hemska skräckbilder, låg hon med feberglö-
dande kinder och håret ännu fuktigt af salt-
vatten, follkomligt omedveten om hvad som
försiggick ikring henue. Ibland öppnade
hon. sina ögon, aom då hade ett vildt, van-
sinnigt uttryck, och talade med hastig och
låg röst osammanhängande ord — än om
de svarta jättevågorna, mellan hvilka han
skulle finna sin graf, än om rosorna på ter-
rassen, som han kallat syndens, utsväfnin-
garnes blommor. Hvarför sade han så?
Hvad menade han dermed? — Derpå talade
hon om den ensamma grafven vid den gamla