Red. af denna tidning har uttalat sin åsigt
angående det förestående riksdagsmannavalet.
De moderate, d.: v. s. embetsmannapartiet
och dess vänner, ha vid det förra allmänna
valet till riksdagsombud för Stockholm så
förfarit, att Stockholmsbänken förlorat allt
inflytande (utom det, dess voteringssedlar
kunna utöfva) på ärendenas gång inom riks-
dagen och de hafva genom sitt skarpa upp-
trädande mot kammarens majoritet gjort
denna mindre vänligt sinnad mot Stockholm.
Vår åsigt var att de af hufvudstadens invånare,
som önska en mer praktisk och billig stats-
förvaltning under innevarande valperiod icke
vidare böra deltaga i några fyllnadsval till
andra kammaren och sålunda undvika till
och med skenet af att vara solidariska med
de sig så kallande moderate. Må dessa
ensamme få uppbära ansvaret för Stockholms-
bänken inom kammaren!
Denna åsigt ha vi ej fått någon anledning
att rubba och säga således fortfarande till
den liberalare sidans valmän: Deltagen icke
i detta val! Handlen så, som oppositionen
i lagstiftande församlingar i alla konstitutio-
nella länder ofta gör under tider af starka
brytningar, såsom t. ex. Gambetta och ven-
stern nyss gjort i Versailles: afhållen eder
från omröstningen! 4
Men att vi handla och tillåta ows råda
andra att handla efter denna plan, bindrar
oss icke från att lemna plats för några ord
från en man, tillhörande den andra sidan,
hvilken, misströstande om att utan alltför
långa anmärkningar få ihufvudstadens avrdra
dagliga tidningar rum för sin mening, be-
gärt att genom Dagens Nyheter få framlägga
den för allmänheten. Hans mening är icke
en enda persons: vi ha i dessa dagar hört
den delas af många inom embets- och tjenste-
mannaklassen, äfvensom inom börsen; och
ehuru vi för vår del, ur partisynpunkt sedt,
heldre skulle se kommendörkapten Lind-
mark i andra kammaren, än någon mer fram-
stående, anse vi icke lojalt att neka insän-
daren ordet.
Han skrifver:
sTre tidningar hafva på en och samma
gång, liksom efter öfverenskommelse sig
emellan, öfverraskat Stockholm med en riks-
dagskandidat, hvilken visst minst af allt här
i verlden tänkt på att komma i fråga till
förtroendet att inom representationen vara
ombud för Stockholm och hvilken, såvidt
Ins. kunnat utröna, icke heller någon annan,
före nämda tidningars utgifvare, tänkt på att
föreslå. Kandidaten är kommendörkapten
Lindmark, Ing. känner hr Lindmark som en
mycket aktningsvärd privatman, ej framstå-
ende som sjöofficer, med vana att skrifva,
men utan vana, ja Ins. vågar säga utan be-
gåfning, att tala i en allmän församling.
Alla de embets- och tjenstemän, alla de
sjöofficerare Ins. heft tillfälle att tala med
om kommendörkapten Lindmark, hafva, så
vidt de känt honom, fällt samma omdöme,
hvilket ju icke alls förringar hr L:s värde
i den ställning han innehar. Men ingen
enda af dem har ansett honom böra före-
trädesvis ifrågakomma till riksdagsman.
Frågan om sjövapnets organisation har
ingen utsigt att komma att spela någon roll
vid nästa riksdag. Det nya, hr Lindmark
derom har att framdraga (att döma af hans
lilla broschyr), är att vi skola hafva min-
båtar, men så vida hr kommendörkapten
Lindmark ej kan ur sin kavaj framtaga en
ändamålsenlig sådan båt, blir allt tal derom
tillsvidare bara tomma ord, på hvilka ingen
organisation elier plan kan byggas.
Hufvudfrågan blir juMtarligen — näst den
om landtförsvarets grunder, hvilka,
om de af regeringen bli framlagda, nog skola
föranleda heta strider — den om löneför-
höjningarne; och dessa båda frågor äro all-
deles tillräckliga att uppsluka all den upp-
märksamhet och den tid, de löpande målen
kunna lemna öfrig åt riksdagsmännen. En
sjöofficer till är således alldeles icke nöd-
vändig inom andra kammaren, och minst
en, hvilken hyser samma åsigter som den
redan der varande.
Insändaren, som på nu anförda och flera
andra skäl, hvilka det skulle blifva för vid-
lyftigt att här anföra, anser valet af kom-
mendörkapten Lindmark alldeles olämpligt,
tycker att det skulle vara vida mer ända-
målsenligt att till riksdagsman välja öfver-
sten friherre Hugo Raab. Hans stora kun-
skaper i militära ärenden och hans ovanliga
arbetsamhet äro väl kända. I lönefrågan är
det antagligt att han icke hyser andra åsigter
än hr Lindmark. Genom hans utnämnande
till chef för generalstaben, hvilken han sjelf
skapat, är han kommen i en vida mindre
beroende ställning än såsom expeditionschef.
Ins. skall således rösta på honom, och han
vet att många med honom liktänkande komma
att göra sammalunda. Embetsman.