MA
måste förblifva hans trognaste följeslagare ge-
nom lifvet... i
Cd
Ä x
-Belyst af stjornornas bleka skimmer, lopp
Seinen långsamt fram genom en skogbeväxt
nejd. Och här ute, der floden ännu vår frisk,
klar och kall, innan han hunnit fram tillden
stora staden, satt inattens dunkel en mennisko-
gestalt vid stranden; trött och framåtlutad öf-
ver det lugna vattnet, på hvilket liljor summo.
Det vore så svalt, så lugnt, så fridfullt att
ligga derunder, af ebb och flod invaggad i en
evig sömn, känslolös för alla smärtor, glömsk
af all lifvets strid ock förtviflan — ol I alle,
som liden, delen I ej denna tanke?
För qvinnan, som satt der, syntes det så;
hennes själ var trött på kampen och lärgtsde
att komma i ro. Hon blickade öfver skog
och ängar; ingen lefvande värelse rörde Big.
Och vidare blickade hon upp till stjernorna,
hvilkas ljus afspeglades i hennes djupa, me-
lankoliska ögon. Hov tryckte händerna mot
bröstet och talade med svag stärnma:
— Jag har hämnats dig! Hvad har jag äl
mera att skaffa här på jorden?
Hennes hufvud sänktes, allt mer och mer
böjde hon sig framåt öfver vattnet, ur hvars
djup glömskan, friden och döden vinkade berine.
Och härvid trängde tårarne fram i henr ös ögon,
och hennes ansigte klarnade, likasom hos en fån-
82, hvilken efter långvarig vistelse i fängel-
set ändtligen ser vägen till dykt öppnad för sig,