Småprat;
- Vi lefva ja i en tid af öfverraskningar,
Än få våra gamla kaptener vid postluckan
det beskedet, att antingen måste de arbeta
eller taga afsked: någon permission bestås
ej vidare, med permission sagdt; än tager
en annan, mera lycklig, kapten ett språng
från fronten af sitt kompani till en lands-
Höfdingstöl der uppei Norrland. Detta hvad
åbgår vårt eget kära fädernesland. Den
stora riksträtan i Danmark mellan kung och
folk må väl äfven taga uppmärksamheten i
anspråk. Allt är i den vildaste rörelse och
konseljpresidenten reser som en profryttare
kring hela landet och visar profver på allt
möjligt konungsligt o-tyg. Regeringen der
nere i det glada Köpenhamn roar sig för
öfrigt, i brist på annat; med att sö Spöken
på ljusa dagen, att se förgiftade pilar rik-
tade mot sitt bröst af både kreti och pleti
— hvarför den också i ett ljust ögonblick
häktade snickaregesällen Pihl, den förfärlige
socialisten; den har derigenom åtminstone
afhuggit ett af den tusenhöfdade hydrans
hufyvuden.
Men från Köpenhamn, Cden glada byn,
till en annan glad by, Frohsdörf, hvilken
väl har sitt namn deraf, att grefven af
Chambord bor der; ty vore man ej glad i
Frohsdorf, hvar skulle man annars vara.glad!
På detta ställe har man ju att fröjda sig åt
den mest verkligt komiska varelse sedan
don: Qaixotes dagar. Uppfostrad i ett je-
suiterkKloster,. ligger denne grefve på gamla
dagar och rufvar på bourbonernas gåmla syn-
der, likt draken på skatten; en föga värde-
rik: skatt. Under alla de stora händelser
som upprört verlden har han sofvit en lång
jernsömn: Han vaknar ändtligen upp och
verlden får höra hans fixa id att han är
Frankrikes frä!sare — detta Frankrikes, som
han knappast känner till namnet. - Jesuiterna,
alla påfvekreaturen i hela Frankrike, både
vallfärdande och icke vallfärlande, lyssna
till det egendomligå ropet och storma för-
tjusta: o, hvilken herrlig bulvan för oss —
lefve konung Henrikden femte! Men denna
gång hade de gjort upp räkningen utan vär-
den, ty det begat Big att Henrik var en
verklig don Quixote, en uppriktig don Qui-
xote, hvilken man vore färdig att beundra,
såvida löjet ej toge öfverhand. Frankrike,
den monarkiska delen af Frankrike nemligen,
ville hafva en konstitutionel monarki, Ljug,
ljug!4 ropade den hederliga och heliga ligan
till sin don Quixote; säg att dw gifver
Frankrike en konstitution. Du kan tsaigen j
i morgon, hvad du har gifvit i dag; ljug
det är en kungadygd — så blir du kung!
Ändamålet helgar medlen!4- Men don Qui-
xote var ärlig, talade och sade: Inte en
gnista af rättighet, ej ett jota af konstitu-
tion ; . jag, Frankrikes -frälsäre, måste vara
enväldig: Det rätter och packer eder efter !4
- Man ville behålla trikoloren, Frankrikes
äras och olyckors fång Ljug, ljug i
ropade den: hederliga ligan; tag trikolo-
ren i den högfa handen och bourbonernas
hvita fana i den venstra och låt för i dag
den högra-handen ej Ysta hvad den vonstra
. I morgon zan du som kung rifva tri-
koioren i stycken Men äfven nu var doh
Quixote ärlig. Han, Frankrikes frälsare, ej
höfdes det honom att bära en annan fana
än den rena, hvita, under hvilken hans stora
förfäder, enkannerligen den 14:de och 15:d6
Ludvig, gjort Frankrike så lyckligt. s
Med Polonius i Hamlet måste raan vid
dettå utröpa: det är dock mötod i den ga-
lenskapen; Att genoni ön: fri; öppen för-
klaring låta ett konungarike gå sig ur hän-
derna, det är — förklaringen må nu våra
turn befängd som helst — antingen någon-
ting förvridet storartadt eller kolossalt in-
bilskt, i alla händelser någonting ovanligt,
så att vår på vanligheter: öfvermätta tid
står helt förvånad. dervids Vill icke berget
gå till Mahomed, så gär Mahomed — icke
till berget, är grefvens lösen; och säkert
står han ännu och väntar på att berget skall
komma. Stackars man! Han-vet icke sjelf
att kela: hansseublimt-vanvattiga proklama-
tion just var sjölaringtitigen öfver em tid;
hvars ättling hän är. ove
Huru lugnt och stilla är det icke deremot
här hemma. Hör man här tålas om några
brännande frågor som i Danmark eller om
några fanstrider. som i Frankrike? Ioke;
on man ej till de förra ville räkna skor-
stenselden på slottet;-sominträffade.en af
de senaste dagarne. Ej var detnågon fara
heller, fastän en qvast af gnistor höjde sig
öfver en af de kungliga skorstenarne och
föll ned alldeles som ett — ordensregn, Gud
vet hvar. - Anya å
Dock det är sant, vi hafva ju att tala om.
både krona och fana i vår egen kära huf-
vudstad ; vi behöfva-sannerligön ej gå så
långt som till Frankrike, I lördags åtta
dagar sedan uppbfibarade sig, som Hela
Stockholm vet, å slottstaket-en kunglig kros
na på spetsen af en hög flaggstång. Det
såg ut som en genomborrad kröna ei
krona med:-ett hål.uti.-— en ihålig krona; ,
och den föll. Nu svajar från stången en
flagga, och deny ha-utftonbladet; Söndagss
nisse och Kasper — en ny treenighet —
redan tuggåt så mycket på att riksväpnöt
deri en gång gått förlorat. Oss synes att flag-
gan verkligen är till nytta, om icke för kungon-
amiralen, så för dem af hans trogna undersåter,
hvilka derförutan, här d6 passera Göstaf
Adolfs torg och Norrbro, aldrig skölle veta
åt hvad häll vinden btläser, Och Sort, medan
de gå uppför Lejonbacken, känna sig be-
höfva vända kappan efter vinden:
Dessutom har flaggan gjort ett annat gagn.
Att hela Stockholm under en hel vecka icke
S