ILitteratur. Tegnårs eftorlemnade skrifter. Ny samling. F. G. Beijers förlag. I:sta häftet. Vår tid är improduktiv i litterärt hänseende. Vi lefva på minnen från en förfluten glansperiod. Vera dagars diktning, hvad är den annat än reminiscenser, och vår bokmarknads flesta alster, hvaraf bestå de, om ej af rya upplagor af gamla författare — ej ens värda den prydliga drägt de iföras — och af öfversättningar, öfversättningar, öfversättningar! Skaldekonstens skapande, lifskraftiga gudinna har lemnat platsen åt kritikens bleka, trängbröstade bokfrätsre. Den glada vetenskapenst tid är förbi; i stället för att dyrka den gyllene solen dyrka vi nu — den gyllene kalfven! Så ofta sjunges denna visa, att snart hela verlden kan henne och, hvad mera är, tror henne. Och dock är hon kneppt till hälften sann. Det är sant, att så rik på sång, så rik på deltagande och entusiastisk beundran för sångarne — eller dem som-i allmänhet egna sig åt den glada vetenskapen — som en förgången tid var, är icke vår tid. Och, rent ut sagdt, vi kunta glädja oss deråt. Ty, säga hvad man säga vill, det låg ändå något osundt i detta. Det är ock sant att vår tid är mera pröfvande än skapande och att hyad bokmarknaden bjuder oss af värdefulla originalarbeten är litet, jomfördt med hvad den lemnar af öfversättningar. Men måste icke grunden pröfvas innan en ny byggnad begynnes och måste icke material samlag innan de nya murarne kunna höja sig? Och en ny byggnad på en ny grund — realismens inom konsten och litteraturen, en följd af folkviljans inom staten — reser sig långsamt men säkert. Tiden arbetar på den. Mon en sådan pröfningens och sökandets tid måste vara jemförelsevis improduktiv, ehuru denna improduktivitet ej är en följd af fattigdom, ej är detsamma som likgiltighet. Nej, vår tid är ej fattig i literärt hängeende, Ha vi icke sångare som sjungit lifvets och hjertats poesi i lika skära, lika djupa toner som någonsin våra största skalder från Sglansperioden?t Ha viicke skriftställare aom i tankerikedom och stil äro förgångna tiders vederlikar, om ej mera. Nej, vår tid är ej likgiltig för det ideelas kraf, är ingalunda så krass, eå opoetisk, så materialistisk som mån skildrat henne, och ett af de många bevisen härpå är just Tea TH nan AR RK Rea ärr nt FPA RES Kv BR RKP I