ILitteratur.
Tegnårs eftorlemnade skrifter. Ny sam-
ling. F. G. Beijers förlag. I:sta häftet.
Vår tid är improduktiv i litterärt hänse-
ende. Vi lefva på minnen från en förfluten
glansperiod. Vera dagars diktning, hvad är
den annat än reminiscenser, och vår bok-
marknads flesta alster, hvaraf bestå de, om
ej af rya upplagor af gamla författare —
ej ens värda den prydliga drägt de iföras
— och af öfversättningar, öfversättningar,
öfversättningar! Skaldekonstens skapande,
lifskraftiga gudinna har lemnat platsen åt
kritikens bleka, trängbröstade bokfrätsre.
Den glada vetenskapenst tid är förbi; i
stället för att dyrka den gyllene solen
dyrka vi nu — den gyllene kalfven!
Så ofta sjunges denna visa, att snart hela
verlden kan henne och, hvad mera är, tror
henne. Och dock är hon kneppt till hälften
sann. Det är sant, att så rik på sång, så
rik på deltagande och entusiastisk beundran
för sångarne — eller dem som-i allmänhet
egna sig åt den glada vetenskapen — som
en förgången tid var, är icke vår tid. Och,
rent ut sagdt, vi kunta glädja oss deråt. Ty,
säga hvad man säga vill, det låg ändå nå-
got osundt i detta. Det är ock sant att
vår tid är mera pröfvande än skapande och
att hyad bokmarknaden bjuder oss af värde-
fulla originalarbeten är litet, jomfördt med
hvad den lemnar af öfversättningar. Men
måste icke grunden pröfvas innan en ny
byggnad begynnes och måste icke material
samlag innan de nya murarne kunna höja
sig? Och en ny byggnad på en ny grund —
realismens inom konsten och litteraturen, en
följd af folkviljans inom staten — reser sig
långsamt men säkert. Tiden arbetar på
den. Mon en sådan pröfningens och sökan-
dets tid måste vara jemförelsevis impro-
duktiv, ehuru denna improduktivitet ej är
en följd af fattigdom, ej är detsamma som
likgiltighet.
Nej, vår tid är ej fattig i literärt hänge-
ende, Ha vi icke sångare som sjungit lif-
vets och hjertats poesi i lika skära, lika
djupa toner som någonsin våra största skal-
der från Sglansperioden?t Ha viicke skrift-
ställare aom i tankerikedom och stil äro
förgångna tiders vederlikar, om ej mera.
Nej, vår tid är ej likgiltig för det ideelas
kraf, är ingalunda så krass, eå opoetisk, så
materialistisk som mån skildrat henne,
och ett af de många bevisen härpå är just
Tea TH nan AR RK Rea ärr nt FPA RES Kv BR RKP I