varit hennes verktyg, hade på sjelfva grafvår-
den låtit inrista ett uttryck af sin ånger.
Nu måste hon, som aldrig trott på Gud,
dock ändtligen tro på en evig rättvisa. Hon
stod såsom förlamad, gripen af fruktan, oeh
blickade på grafven, öfver hvilken en svala
lekte i solskenet.
Och likväl — så onaturlig var denna qvin-
na, att hon icke ens i ett sådant ögonblick
som detta kunde ödmjuka sig inför den alle
mäktige, erkänna sin syndfullhet och bedja
om nåd derför; i stället framkallade hennes
olycka endast en längtan efter nya brott —
hon ville härmnås på den, som fört henne i
dennas förtviflade belägenhet. Ännu stående
vid Errolls graf, mumlade Hon för sig sjelf,
mad tanken på Strathmore:
— Så mycket medlidande som du visat mig
skall ock komma dig till del; och icke mera!
TRETTIOSJETTE KAPITLET.
Hvila hon i frid!
Aftonens skuggor utbredde sig öfver graf-
ven, och deggen samlade gig i droppar på
vårblommorna, så att de blickade, likasom
med tårfyllda ögon, på marmorstenen inunder
dem. Foglarze sökte hviloplatser mellan de
omgifvånde trädens grenar, och månens för-