varit hennes verktyg, hade på sjelfva grafvården låtit inrista ett uttryck af sin ånger. Nu måste hon, som aldrig trott på Gud, dock ändtligen tro på en evig rättvisa. Hon stod såsom förlamad, gripen af fruktan, oeh blickade på grafven, öfver hvilken en svala lekte i solskenet. Och likväl — så onaturlig var denna qvinna, att hon icke ens i ett sådant ögonblick som detta kunde ödmjuka sig inför den alle mäktige, erkänna sin syndfullhet och bedja om nåd derför; i stället framkallade hennes olycka endast en längtan efter nya brott — hon ville härmnås på den, som fört henne i dennas förtviflade belägenhet. Ännu stående vid Errolls graf, mumlade Hon för sig sjelf, mad tanken på Strathmore: — Så mycket medlidande som du visat mig skall ock komma dig till del; och icke mera! TRETTIOSJETTE KAPITLET. Hvila hon i frid! Aftonens skuggor utbredde sig öfver grafven, och deggen samlade gig i droppar på vårblommorna, så att de blickade, likasom med tårfyllda ögon, på marmorstenen inunder dem. Foglarze sökte hviloplatser mellan de omgifvånde trädens grenar, och månens för