Hon var helt belåten öfver att den stora hufvudstaden i flera dagar skulle språka om ingenting annat än tragedien i Auteuil, hvars fasansfulla slut blott utgjorde en ovedersäglig bekräftelse på hennes herravälde öfver männen. Det var ljuft att veta sig vara ansedd för en ny skön Helena, som ingen man kunde motstå. Hon frågade visst icke efter, till hvilket pris denna stolta triumf blifvit köpt. Dock — ibland, då hon befann sig allena, erinrade hon sig huru nära hon varit döden — en isande rysning lopp vid sådana tillfällen genom hennes märg och ben, och hon tyckte sig åter höra det ohyggliga skrattet samt de hotande, förfärliga orden: Döden vore en alltför stor nåd för dig; du skall lefva och lida. När hon mindes detta, öfverföll henne en obeskriflig, namnlös ångest. Äfven Marion Vavasour skulle, trots all sin glans och herrlighet, få röna den obevekliga sanningen af skriftens ord: Den der sår, han skall ock uvpskära.