— UVV -—-— att han allt efter hennes önskan invigde sig åt lifvet eller åt döden. — Ack, ja! utropadå hon, vår kärlek är verkligen en sådan, som skalderna framställa i dikten, och som qvinnobjertan drömma om! Strattimore, ni skall hämnas den förolämpning, hvilken drabbat er och mig!... Hämnden är både berättigad och ädel... Och döden skall säkert icke bortrycka er, han skall ej ens nalkas er, min älskade! Oskadd skall ni återkomma och här finna er lön. Hon lade handen på det ställe, der bjertat häftigt klappade under de dyrbara spetgarne. Marion Vavasour ånsåg sig ha blifvit förnärmad af Erroll; och hon ville ej nöja: sig med en mindre gräslig hämnd än den hon nu föranstaltat: Man fruktar den grymme pauthern, som lurar på sitt rof, man skyr den mäångfärgade ormen, som sticker upp sitt hufvud mellan det täta gräset — och dock finnes det menniskor; som äro mycket fruktansgärdare än dessa oskäliga djur.