— UVV -—-—
att han allt efter hennes önskan invigde sig
åt lifvet eller åt döden.
— Ack, ja! utropadå hon, vår kärlek är
verkligen en sådan, som skalderna framställa
i dikten, och som qvinnobjertan drömma om!
Strattimore, ni skall hämnas den förolämpning,
hvilken drabbat er och mig!... Hämnden är
både berättigad och ädel... Och döden skall
säkert icke bortrycka er, han skall ej ens
nalkas er, min älskade! Oskadd skall ni åter-
komma och här finna er lön.
Hon lade handen på det ställe, der bjer-
tat häftigt klappade under de dyrbara spet-
garne.
Marion Vavasour ånsåg sig ha blifvit för-
närmad af Erroll; och hon ville ej nöja: sig
med en mindre gräslig hämnd än den hon nu
föranstaltat: Man fruktar den grymme pau-
thern, som lurar på sitt rof, man skyr den
mäångfärgade ormen, som sticker upp sitt huf-
vud mellan det täta gräset — och dock fin-
nes det menniskor; som äro mycket fruktans-
gärdare än dessa oskäliga djur.