derefter, svarade han lidelsefullt, och hans läppar brände hennes kind. För den kärlek, som ni lärt mig, skulle jag vilja gifva mitt lif och sälja evigheten! Ärelystnaden — den är död hos mig! Ni är min verld; allt annat har jag glömt! Gud nåde honom! Det var alltför sannt hvad han sade. Och hon såg så ömt på honom; hans slafveri var för henne den ljufvaste hbyllning, hans dårskap det dyrbaraste rökoffer på hennes fåfängas altare; och då hon nu visste, att hon var allt för honom, hviskade hon i hans öra att han också var allt för henne. Hon hade redan så många gånger. försäkrat honom detta med den smickrande tungan, de ljufliga läpparne samt ögonens och ordens förtrollande vältalighet — och nu försäkrade hon det återigen. — Ack, Cecill sade hon sakta med en röat, oemotståndlig såsom ormtjusarens sång, vi älska hvarszdra icke mindre, utan i stället mycket i0era, derför att verlden understundom beröfver osa tillfällen att vara tillsammans och säkerligen icke skulle underlåta att för alltid skilja oss åt, om hon kunde det genom sina lagar.