derefter, svarade han lidelsefullt, och hans
läppar brände hennes kind. För den kärlek,
som ni lärt mig, skulle jag vilja gifva mitt
lif och sälja evigheten! Ärelystnaden — den
är död hos mig! Ni är min verld; allt annat
har jag glömt!
Gud nåde honom! Det var alltför sannt hvad
han sade. Och hon såg så ömt på honom;
hans slafveri var för henne den ljufvaste hbyll-
ning, hans dårskap det dyrbaraste rökoffer på
hennes fåfängas altare; och då hon nu visste,
att hon var allt för honom, hviskade hon i
hans öra att han också var allt för henne.
Hon hade redan så många gånger. försäkrat
honom detta med den smickrande tungan, de
ljufliga läpparne samt ögonens och ordens för-
trollande vältalighet — och nu försäkrade hon
det återigen.
— Ack, Cecill sade hon sakta med en röat,
oemotståndlig såsom ormtjusarens sång, vi älska
hvarszdra icke mindre, utan i stället mycket
i0era, derför att verlden understundom beröf-
ver osa tillfällen att vara tillsammans och
säkerligen icke skulle underlåta att för alltid
skilja oss åt, om hon kunde det genom sina
lagar.