-— OM s densamma riktats, hviskade Strathmore till henne. Hade hon genomskådat hans förklädnad, så lyckades det deremot icke honom att genomskåda hennes; höljd i sin domino, trotsade hon hans forskande blickar, ock rösten föreföll honom fullkomligt främmande. Han såg blott, när hon vände om hufvudet, att hennes ögon logo och voro klara som stjernor, samt att de ljufva läpparne under masken ännu pryddes af ungdomens rosor. — Visst icke! Ni är alltför förmäten ... För öfrigt, eftersom ni föraktar alla qvinnor, så kan det ju vara er fullkomligt likgiltigt hvad en tänker. Ni har förföljt mig endast för det jag undvek er. Man slår er säkrast en fuyant comme les Scythes. Montaigne har ganska rätt. Hennes röst hade en förtrolig klang; och dock kunde han ej erinra sig någonsin förr ha hört densamma. —Jag har förföljt er, för att erfara hvem det är som förbjuder mig att söka behaga. Ni må kalla mig förmäten eller icke, sköna okända, jeg skall dock tyda förbudet på ett för mig smickrande sätt. Ni har ju också genast känt igen mig, fastän jag bär en domino; och detta antyder väl ett visst intresse för min person. — Nej, säger jag. Jag kände igen er på era ögon, lord Cecil. Huru heter det nu igen i er familj-saga? Jo, så här: