heter, som hotade freden i Europa, hade hållit Strathmore öfver förväntan länge afläganad från hemmet; och det var nu första aftonen efter hans snkomst till Paris, der han ämnade njuta litet af friheten efter sina bekymmersamma underhandlingar med furst Michael. — Hvar har jag lefvat! sade han, i det han lutade sig tillbaka i stolen. Det vet ni väl. Tack vare himmelen, saknar jag allt sinne för qvinnor. Jag kan lefva lugn och nöjd ännu i tjugu år, utan att se ergudomliga Vavazour, och efter den tiden lärer förmodligen ingen fråga vidare efter henne... Jsg skall gäga er, min käre Artbkus, att jag har vistats alltför mycket bland nutidens verldsdamer och sköna Helenor, för att låta mig dåras af dem. Jag beundrar dem, så länge jag ser dem framför mig, men tänker sedan icke mera på dem. Er markisinna må vara huru utmärkt som helst i sitt slag; för mig blir hön någonting gammelt och vanligt. . Men säg mig nu, klivad heter hon i sig sjolf? Hvyarifrån är hon? — Det känner man inte så noga, yttrade Lyster Gage, tillhörande den brittiska legationen. När hon uppträdde i Petersburg, var hon redan markisinna Vavasour. Man borättade, att markisen gift sig med hennö på Martinique, när hon var femton är gammal — dessa kreolskor bli så tidigt fullväxta. Något vidare har jag ej hört. Men så har han i stället anor, gom räcke till för dem båda,