heter, som hotade freden i Europa, hade hål-
lit Strathmore öfver förväntan länge afläga-
nad från hemmet; och det var nu första afto-
nen efter hans snkomst till Paris, der han
ämnade njuta litet af friheten efter sina be-
kymmersamma underhandlingar med furst
Michael.
— Hvar har jag lefvat! sade han, i det han
lutade sig tillbaka i stolen. Det vet ni väl.
Tack vare himmelen, saknar jag allt sinne
för qvinnor. Jag kan lefva lugn och nöjd
ännu i tjugu år, utan att se ergudomliga Va-
vazour, och efter den tiden lärer förmodligen
ingen fråga vidare efter henne... Jsg skall
gäga er, min käre Artbkus, att jag har vistats
alltför mycket bland nutidens verldsdamer och
sköna Helenor, för att låta mig dåras af dem.
Jag beundrar dem, så länge jag ser dem fram-
för mig, men tänker sedan icke mera på dem.
Er markisinna må vara huru utmärkt som
helst i sitt slag; för mig blir hön någonting
gammelt och vanligt. . Men säg mig nu,
klivad heter hon i sig sjolf? Hvyarifrån är hon?
— Det känner man inte så noga, yttrade
Lyster Gage, tillhörande den brittiska lega-
tionen. När hon uppträdde i Petersburg, var
hon redan markisinna Vavasour. Man borät-
tade, att markisen gift sig med hennö på
Martinique, när hon var femton är gammal —
dessa kreolskor bli så tidigt fullväxta. Nå-
got vidare har jag ej hört. Men så har han
i stället anor, gom räcke till för dem båda,