VU NN månens bleka strålar. Hon betraktade de regelbundna dragen och fysionomiens vexlande uttryck, den ibland stolta och ibland åter milda, ädelmodiga minen, som motsades af den mörka passionen i ögonen. Länge och oaflåtligt såg hon sålunda på honom, hvarunder hennes egen blick blef alltmera drömmande. Slutligen upphof hon sin stämma och sade: — Kärlek skall uppkomma; och af kärleken synd!... Och af synden brott och af brottet — förbannelse! Förbannelsen skall förfölja dig grymt och rastlöst, och när försoningen en gång sker, så kommer den för sent. De oskyldiga skola umgälda hvad de sjelfva ej brutit. Med din egen hand fillskyndar du dig sorg och nöd. Gerom den ådrager du dig bitter ånger och en annan döden! Redempta, Pharas dotter, har talat. Långsamt och högtidligt ljödo orden i den tysta natten, under det att flodens vågor med ett entonigt, klagande läte slogo mot klipporna. En rysning geromlopp Strathmores ådror, när han hörde, hvilket öde ziguenerskan i så dystra och dock obestämda ordalag förutsade honom; en isande kyla trängde för ett ögonblick genom hela hans varelse, likasom hade dödens hand berört honom. Äfven den sköna okända slöt sig närmare intill honom, hennes hvita hand omfattade hans arm, och hennes leende mun bleknade, — Mon Dieu! utropade hon; hvilket för