VU NN
månens bleka strålar. Hon betraktade de re-
gelbundna dragen och fysionomiens vexlande
uttryck, den ibland stolta och ibland åter
milda, ädelmodiga minen, som motsades af den
mörka passionen i ögonen. Länge och oaflåt-
ligt såg hon sålunda på honom, hvarunder
hennes egen blick blef alltmera drömmande.
Slutligen upphof hon sin stämma och sade:
— Kärlek skall uppkomma; och af kärle-
ken synd!... Och af synden brott och af
brottet — förbannelse! Förbannelsen skall för-
följa dig grymt och rastlöst, och när förso-
ningen en gång sker, så kommer den för sent.
De oskyldiga skola umgälda hvad de sjelfva
ej brutit. Med din egen hand fillskyndar du
dig sorg och nöd. Gerom den ådrager du dig
bitter ånger och en annan döden! Redempta,
Pharas dotter, har talat.
Långsamt och högtidligt ljödo orden i den
tysta natten, under det att flodens vågor med
ett entonigt, klagande läte slogo mot klippor-
na. En rysning geromlopp Strathmores ådror,
när han hörde, hvilket öde ziguenerskan i så
dystra och dock obestämda ordalag förutsade
honom; en isande kyla trängde för ett ögon-
blick genom hela hans varelse, likasom hade
dödens hand berört honom. Äfven den skö-
na okända slöt sig närmare intill honom, hen-
nes hvita hand omfattade hans arm, och hen-
nes leende mun bleknade,
— Mon Dieu! utropade hon; hvilket för-