slutligen belägenheten på nedra botten vid en så liflig plats — ch, sådana fördelar får man minsann icke för penningar annorstädes! Många skäl tala således för detta sätt att slå ned sina bopålar. Många äro äfven de, som här bakom planket sökt sig angenäma fristädör. en den menskliga företagsamheten utvecklar sig raskt; man har fått sig on billig bostad, det är godt och väl; men mer vill mor hå och vår tid är den rastlösa spekalationens tidehvarf. När man råkat få en så ypperlig plats invid sjelfva affärslitvets pulsåder, vore man, med respekt sagdt, en Btockfisk, om man ej sökte begagna sig af Eonjunkturerna. Den pyförvärfvade lokalen ligger ju väl till för nästan hvarje Geschäft ; man har kunderna i första hand, då dei hun dratal anlända med ångbåtarne. Snabbt uppstå bodar med viner från Cap och parfymer från Orienten (eller Pauli i Jönköping), utvandrare. kontor i legio, skeppsmäklarekontor, egendoms: försäljniogskontor, öfverfarteroddarekontorm.fl., m. H., alla byggda i samma stil, alla särdeles lämpliga för sina respektive ändamål och alla välbelägna — i planket; men snabbast och talrikast uppstå bierlokaler och röstauratio ner, sam med brokiga skyltar, med lockande buteljer och ljufligt klingande dragharmonikor viaka den trötto sjömannen att efter dagens möda läska sin gom och sin strupe och lifva sitt dufoa sinne med kortspelets spännande. eggelse, Allting har dock sin mörka sida. Nybyggatne deruts i barackstaden (förlåt den fula men betecknande benämningen) lefva alltid i en obestämd fruktan: svafvelstickorna äro en herrlig nutidsuppfioning men mycket farliga för barackstäder. Eller tänk om en förlupon gvista ur någon af de många eldstäderna fore upp i ett af dessa eldfängda papptak, uppblåstes till en flamma af någon af de förargliga vestliga vindar, hvarpå vi ha så godt förråd i Öresund, och hoppade öfver i en kolhög! Då — ve eder, I nybyggare och utvandringskontorister, I krämare och mäklare I värdshus värdar och bierkrögare och I som upplagen upplagt hafven! Men något sådant har ju aldrig händt... invänder man. Det är sant, men det kan hända i hvarjo ögonblick. Eldens röda hane väntar blott på en läglig dagbräckning för att flyga upp och kasta sig öfver hela denna improviserade stad med sina stora och dyrbara upplag bakom sig, alla dessa kolmassor och trävaror, allt detta gods, gom är bestämdt att förvandlas i guld, men som liga lätt on vacker dag kan förvandlas till glöd och aska — en djup, mörk och hemsk aska, som gömmer i sitt varma sköte en ofantlig moralkaka. Men polisen! Men byggnadsnämden! Hvad säga de?... Elake skämtare! De sitta och rinta på kakan. (S. D. 5.)