slutligen belägenheten på nedra botten vid en
så liflig plats — ch, sådana fördelar får man
minsann icke för penningar annorstädes!
Många skäl tala således för detta sätt att
slå ned sina bopålar. Många äro äfven de,
som här bakom planket sökt sig angenäma
fristädör. en den menskliga företagsamhe-
ten utvecklar sig raskt; man har fått sig on
billig bostad, det är godt och väl; men mer
vill mor hå och vår tid är den rastlösa spe-
kalationens tidehvarf. När man råkat få en
så ypperlig plats invid sjelfva affärslitvets
pulsåder, vore man, med respekt sagdt, en
Btockfisk, om man ej sökte begagna sig af
Eonjunkturerna. Den pyförvärfvade lokalen
ligger ju väl till för nästan hvarje Geschäft ;
man har kunderna i första hand, då dei hun
dratal anlända med ångbåtarne. Snabbt uppstå
bodar med viner från Cap och parfymer från
Orienten (eller Pauli i Jönköping), utvandrare.
kontor i legio, skeppsmäklarekontor, egendoms:
försäljniogskontor, öfverfarteroddarekontorm.fl.,
m. H., alla byggda i samma stil, alla särdeles
lämpliga för sina respektive ändamål och alla
välbelägna — i planket; men snabbast och
talrikast uppstå bierlokaler och röstauratio
ner, sam med brokiga skyltar, med lockande
buteljer och ljufligt klingande dragharmonikor
viaka den trötto sjömannen att efter dagens
möda läska sin gom och sin strupe och lifva
sitt dufoa sinne med kortspelets spännande.
eggelse,
Allting har dock sin mörka sida. Nybyg-
gatne deruts i barackstaden (förlåt den fula
men betecknande benämningen) lefva alltid i
en obestämd fruktan: svafvelstickorna äro en
herrlig nutidsuppfioning men mycket farliga
för barackstäder. Eller tänk om en förlupon
gvista ur någon af de många eldstäderna fore
upp i ett af dessa eldfängda papptak, uppblå-
stes till en flamma af någon af de förargliga
vestliga vindar, hvarpå vi ha så godt förråd
i Öresund, och hoppade öfver i en kolhög!
Då — ve eder, I nybyggare och utvandrings-
kontorister, I krämare och mäklare I värdshus
värdar och bierkrögare och I som upplagen
upplagt hafven!
Men något sådant har ju aldrig händt...
invänder man. Det är sant, men det kan
hända i hvarjo ögonblick. Eldens röda hane
väntar blott på en läglig dagbräckning för att
flyga upp och kasta sig öfver hela denna im-
proviserade stad med sina stora och dyrbara
upplag bakom sig, alla dessa kolmassor och
trävaror, allt detta gods, gom är bestämdt att
förvandlas i guld, men som liga lätt on vacker
dag kan förvandlas till glöd och aska — en djup,
mörk och hemsk aska, som gömmer i sitt
varma sköte en ofantlig moralkaka.
Men polisen! Men byggnadsnämden! Hvad
säga de?... Elake skämtare! De sitta och
rinta på kakan. (S. D. 5.)