alls begripa, Kvart Bertio tagit vägen. Prit-
chand, tillåde han, vändande sig till en betjent,
har ni sett major Erroll?
— För en timme sedan såg jag majoren
gå dit bort åt småskogen till, mylord, svar
rade Pritchand.
— Bösyrnerligt! utbrast Strathmore, i det
han lemhade sin bössa åt tjensren. Hvarför
drog Kan sig åt det hållet? -Det vore roligt
att veta. .. Måhända han förlorat oss ur sigte
och tagit miste om vägen.
— Åh! det vore beklagligt, om han gått
vilse och finge ströfva omkring på måfå, till
dess soppan hunnit kallna och fisken blifvit
uppätön, yttrade Danvers. Lady Millicent
kommer i afton, gör hon inte det? Erroll skall
bestämdt dö af förtviflan, om han icke kan
vara hemma och möta kenne vid dinern. Som
vi torde ba märkt, svär han för närvarande
vid hennes namn. Det har något att betyda.
Ze beau Sabreur är alltid törälskad. Och om
man tänker rätt på saken och vill vara upp-
riktig, hvilken ung man lider ej af en kronisk
älskogafeber?
— Icke jag, försäkrade Strathmoze i en
öfvertygande ton.
Det var hans stolthet, att han aldrig på -
gonsin i sitt lif teppat hufvudet för en qvin-
nas skull.
— Det kommer sig deraf, att vi försvurit
er åt staten: och skyddas af en oöfverstiglig
ringmur af protokoller. Ni är den personi-