alls begripa, Kvart Bertio tagit vägen. Pritchand, tillåde han, vändande sig till en betjent, har ni sett major Erroll? — För en timme sedan såg jag majoren gå dit bort åt småskogen till, mylord, svar rade Pritchand. — Bösyrnerligt! utbrast Strathmore, i det han lemhade sin bössa åt tjensren. Hvarför drog Kan sig åt det hållet? -Det vore roligt att veta. .. Måhända han förlorat oss ur sigte och tagit miste om vägen. — Åh! det vore beklagligt, om han gått vilse och finge ströfva omkring på måfå, till dess soppan hunnit kallna och fisken blifvit uppätön, yttrade Danvers. Lady Millicent kommer i afton, gör hon inte det? Erroll skall bestämdt dö af förtviflan, om han icke kan vara hemma och möta kenne vid dinern. Som vi torde ba märkt, svär han för närvarande vid hennes namn. Det har något att betyda. Ze beau Sabreur är alltid törälskad. Och om man tänker rätt på saken och vill vara uppriktig, hvilken ung man lider ej af en kronisk älskogafeber? — Icke jag, försäkrade Strathmoze i en öfvertygande ton. Det var hans stolthet, att han aldrig på gonsin i sitt lif teppat hufvudet för en qvinnas skull. — Det kommer sig deraf, att vi försvurit er åt staten: och skyddas af en oöfverstiglig ringmur af protokoller. Ni är den personi