som mången sfundades Strathmore. Det hade tillfallit honom efter hans morfar, som, emedan han saknade manliga arfviogar, testamenterat det åt honom, med vilkor att han skulle antaga hans namn. Strathmore hade mycken likhet med sin mors slägtingar, han var hennes afbild och hade ej heller dragit i betänkande att antaga hennes namn. Hvarken i hans utseende eller i hans karakter fanns något som påminde om de fredliga, tröga, vällustiga herrarne Castlemere med deras sachgiska humor och sachsiska flegmsa; utan han bråddes i alla afseenden på Strathmoreska ätten, dessa artiga, tystlåtna normander, som så lätt fattades af passionen, som hatade så oförsonligt, som hämnades så grymt, som voro så sons att förlåta och så despotiska mot dem de älskade. Andra känna icke, vi känna icke sjelfva allt hvad som ligger gömdt hos oss, intilldess att fröen till det goda eller onda, som länge förefunnits i vår själ, men varit dolda för alla, hunnit gro och bära frukt i handling. Om Strathmore, hvars ansigte var så likt deras, hvilka före honom herrskat på White Ladies, äfven hade samma själsanlag son de, så hade emellertid under hans föregåsnde lif just inga händelser eller förhållanden inträffat, som varit egnade att att utveckla de slumrande anlagen. De mörkare karaktersdragen hade måhända småningom försvunnit med de mörkare tiderna, likasom harnesket blifvit bort