den andlige herren, .som med möda banade
sig väg öfver stenarne, och vände den deref-
tor till flickan, som sprang åt höger uppför
höjden, hållande handen för ögonen till ett
skydd mot det starka solskenet. Innan vär
gen deruppo krökte sig, stannade hon för ett
ögonblick, likasom för att draga andan, och
såg sig om. Fartygen lågo långt under hen-
nes fötter, rundt omkring henne höjde sig
branta klippor i luften. Det blå hafvet före-
tedde en sällsam prakt — det var nog en syn,
gom förtjenade att man stod stilla en stund
för att njuta deraf. Slumpen fogade det
gå att hennes blick, i det den öfverfor An-
tonios båt, mötte hans. De gjorde båda en
rörelse, såtrom personer do der vilja ursäkta
sig för något som skett af tanklöshet, och
derefter fortsatte den unga flickan sin gång
med, såsom det syntes, en något vresig min.
——————A-
Klockan var blott ett på eftermiddagen, och
redan hade Antonio i tvä timmar sutit på en
hänk invid stranden. Det måtte varit något
som oroade honom, ty i hvarje ögonblick sprang
han upp och spejade uppmärksamt utåt vär
gen, som sammarbinder de två byarne på ön.
Vädret syntes honom betänkligt, sade han till
värdinnan på restaurationen. Visserligen var
det klart, men han kände till denna himlens
och hafvets färg. Just så hade det sott ut