den andlige herren, .som med möda banade sig väg öfver stenarne, och vände den dereftor till flickan, som sprang åt höger uppför höjden, hållande handen för ögonen till ett skydd mot det starka solskenet. Innan vär gen deruppo krökte sig, stannade hon för ett ögonblick, likasom för att draga andan, och såg sig om. Fartygen lågo långt under hennes fötter, rundt omkring henne höjde sig branta klippor i luften. Det blå hafvet företedde en sällsam prakt — det var nog en syn, gom förtjenade att man stod stilla en stund för att njuta deraf. Slumpen fogade det gå att hennes blick, i det den öfverfor Antonios båt, mötte hans. De gjorde båda en rörelse, såtrom personer do der vilja ursäkta sig för något som skett af tanklöshet, och derefter fortsatte den unga flickan sin gång med, såsom det syntes, en något vresig min. ——————AKlockan var blott ett på eftermiddagen, och redan hade Antonio i tvä timmar sutit på en hänk invid stranden. Det måtte varit något som oroade honom, ty i hvarje ögonblick sprang han upp och spejade uppmärksamt utåt vär gen, som sammarbinder de två byarne på ön. Vädret syntes honom betänkligt, sade han till värdinnan på restaurationen. Visserligen var det klart, men han kände till denna himlens och hafvets färg. Just så hade det sott ut