ing oerhördt. Och likväl har Maris Griner med sällskap gjort detta å Hasselbacren. Det är ej första gången hans mej:t Davidson visat gig innehafva Davidsharpan. Det är ej heller endast nyfikenhet, som föryrsakar denma folkvandtrivg, om vi så få uttrycka oss, till Hasselbacken hvarje qväll, Det ligger någonting egendomligt, någonting trolskt i denna damqvartetts uppträdande, som den moriska paviljongen icke bidrager att förminska. Man vet ej hvad det är för en kraft som oemotståndligt drager en in i en verld af idel toner, der både Hasselbacker, Djurgården och allt hvad man förut drömt om så småningom försvinner när denna orkester börjar. Man befinner sig liksom stående på en strand, från hvilken man-hör på vågorna blå elfvornas musik; man tycker sig liksom vara i Olympen och hörer de nio musernas strängaspel ljuda. (Orkertern består af nio damer.) Dessa konusgsmilda toner, denna tekniska konstnärlighet, denna själfullhet, som lik en helig ande sväfvar öfver allt, gör att vi alla, buru blaserade vi än äro i musikaliskt hänseende, med nyfikenhet, med förvåning, med förtjusning åhöra damorkestern å Hasselbacken. I lagom tid öppnade k. teatern sina portar; vi började verkligen att vämjas vid den lösa mat som serverats än på Djurgården, än inne i staden och än i Humlegården. Att de respektive kockarno gjort mycket väsen af sig, må man ej förtänka dem; men det ligger kanske en fin ironi uti att kungl. teaterns första dramatiska inbjudning var Shakspeares: SMycket väsen för ingenting. Apropos dramatisk konst, måste vi framdraga en scen ur det högromantiska skådespeldt Klostret Castrot, hvilket Mindre teaterns skådespslarsällskap för några dagar sedan uppförde. Det var den scenen, när de italienska soldaterna i klostret skulle draga upp en korg med vinbuteljer genom fönstret. På detatt allt skälle gå riktigt gesc whindt, började goldaterna att ropa, under det att de langade upp korgen, liksom arbetarne vid hamnarne nu för tiden: All right, all right, all right! Italienska soldater i trettonde århundradet ropande all right, det passar ofantligt bra i stycke! —r