Småprat.
Nog förefaller det alltid löjligt när en
lIvärg träder fram, iklädd en jättes rustning,
ch i synnerhet om denna dvärg vill upp-
räda som en riktig jätte och visar såsom
ådan en jättes kraft — i mun.
Vi rå ej derför, men oss har det städse
förefallit och förefaller nu på sista tiden
invu mera som om vårt lilla, älskade nabo-
sike Danmark just vore en sådan dvärg i
jättedrägt. Denna lillmakt (i motsats till
stormakt), hvars rike bildas af en stor huf-
vudstad med ett par tusen SSörensenert
atom denna hufvudstad, är ju ett riktigt ex-
parimentalfält för allt hvad till nutidspoli-
tiken hörer. Denna politiska salamander-
ödla är än röd, än svart, än grå, alltefter-
soma man betrsktar den i dess olika tillstånd.
Att Danmark är ett land, som hyllar en-
våldsprincipen å la Ludvig den l4:des Vetat
cest moi, hafva vi ju exempel på i dess för-
hållande till Island. Denna i vår bildnings
historia märkliga ö styrer vår älskade broder
Sörensen på äkta medeltids vis; de nya rö-
relserna i politiskt afseende tror Danmark
att Island ej kunnat förspörja deruppe bland
isen och snön. Men isländarne hafva ej
sofvit, fastän natten der alltsomoftast är ett
half år lång. Mötet i Reykiavik, der söner
af frihetsbjeltar, hvilkas namn äro förvarade
i historien och sagan, upphäfde ett härekri
mot styfmoderlandet Jeriko-Danmark, är sär-
deleg betecknande för karaktären hos detta
liberala land eller, rättare sagdt, för dessa
liberala små öflockar.
Ja, visserligen är Danmark ett liberalt
land, huru kunde annars det röda spöket
grassera der så väldeliga? Den rysliga In-
ternational, som gör så mycket väsen af sig
i de varmare länderna, lyckas dock aldrig
att få instog i det förståndiga Norden — med
undantag af Danmark naturligtvis. -Dan-
mark, hvilket, jemfördt med de stora län-
derna har en viss likhet med en varelse,
hvilken den skalken Daswin påstår vara
förmer än sjelfva Adam, skulle blygas, om
det ej hade sitt socialistförbund å la Pa-
ris; det skulle vidare blygas, om det ej
hade några socialistledare som det kunde
med buller och bång döma till häktelse.
Vidare skulle det :blygas, om det ej fick
stilla några emöter då och då, om det ej
fick inskrida med- polisstyrka då och då;
och framför allt skulle det blygas, om det
ej fick rycka ut med sina tappra landssol-
dater då och då och såra en och annan fred-
lig medborgare. Det lugna Sverige-Norge
känner naturligtvis ej till sådant krakel,
men Danmark gör det; det ligger ock någon-
ting storartadt i allt detta, någonting af
stormakt, hvarken ftier eller mindre; det
ligger helt enkelt någonting af vi prester-
skapetX, sa kyrkstöten, i dessa bedrifter.
Att mot en sådan bjesse svenska rege-
ringen, enkannerligen dess utrikesdepartement,
skulle tappa hufvudet i lotsfrågan var ju ej
att undra öfver: ett svenskt hufvud står
icke lätt emot en dansk skallet.
Musik, musik! borde sättas såsom skylt
öfver det älskliga Stockholm för den som
begifver sig hit och här vill njuta några
glada dagar. Det har gått derhän att vi
här i StockHolm ej kunna äta utan musik,
ej kunna dricka utan musik och snart ssgdt
ej kunna sofa utan musik. Blifva vi ej
trubadurer samt- ochosynnerligen, så äro vi
sannerligen förstockade; om här ej skulle
råda en allmän harmoni, då äro vi objelpliga.
Musiken är än öfver oss, än under oss, än
omkring oss, hvart vi vandra fram; Stock-
holm är hvarken mer eller mindre äv en
väl skrifven libretto till en stundom sprit-
tande glad, stundom allvarsam operett. Öf-
ver hela staden är draget ett nät af musik, i
hvilket tonerna bilda imaskorna. Lyckligen
undsluppen från Bährs villa, tjusas man af
andra lifgardets djupa instrumentalmusik
å Hasselbacken, hvilken håller en fången
tilldess man på Saltsjöns vågor kommit
halfva vägen till staden. Men i samma
ögonblick fångar Meissher oss med sin grund-
liga tyska musik (i 8 musiknummer här-
om qvällen representerades en svensk ton-
sättare, en fransk, en italiensk och femton
tyska). Väl sluppna ur den tyska fången-
skapen, fängslas vi ögonblickligen af Svea
gardes musik från Blanchs kafå, och fria
blifva ej, innan vi vandrat förbi de båda
hjeltekonungarne Karl den tolfte och — Karl
den trettonde(!). Men den sista villan blir
ju värre än den första — innan vi veta or-
det af har Strömparterren eröfrat oss, och
vi komma slutligen till den åsigten att om
vi också ej befinna 058 i Neckens: demante-
salar, så äro vi åtminstone ofantligt nära
— Näckströmmen.
AH nti ett af musik så öfverhonpadt sam.