Småprat. Nog förefaller det alltid löjligt när en lIvärg träder fram, iklädd en jättes rustning, ch i synnerhet om denna dvärg vill uppräda som en riktig jätte och visar såsom ådan en jättes kraft — i mun. Vi rå ej derför, men oss har det städse förefallit och förefaller nu på sista tiden invu mera som om vårt lilla, älskade nabosike Danmark just vore en sådan dvärg i jättedrägt. Denna lillmakt (i motsats till stormakt), hvars rike bildas af en stor hufvudstad med ett par tusen SSörensenert atom denna hufvudstad, är ju ett riktigt exparimentalfält för allt hvad till nutidspolitiken hörer. Denna politiska salamanderödla är än röd, än svart, än grå, allteftersoma man betrsktar den i dess olika tillstånd. Att Danmark är ett land, som hyllar envåldsprincipen å la Ludvig den l4:des Vetat cest moi, hafva vi ju exempel på i dess förhållande till Island. Denna i vår bildnings historia märkliga ö styrer vår älskade broder Sörensen på äkta medeltids vis; de nya rörelserna i politiskt afseende tror Danmark att Island ej kunnat förspörja deruppe bland isen och snön. Men isländarne hafva ej sofvit, fastän natten der alltsomoftast är ett half år lång. Mötet i Reykiavik, der söner af frihetsbjeltar, hvilkas namn äro förvarade i historien och sagan, upphäfde ett härekri mot styfmoderlandet Jeriko-Danmark, är särdeleg betecknande för karaktären hos detta liberala land eller, rättare sagdt, för dessa liberala små öflockar. Ja, visserligen är Danmark ett liberalt land, huru kunde annars det röda spöket grassera der så väldeliga? Den rysliga International, som gör så mycket väsen af sig i de varmare länderna, lyckas dock aldrig att få instog i det förståndiga Norden — med undantag af Danmark naturligtvis. -Danmark, hvilket, jemfördt med de stora länderna har en viss likhet med en varelse, hvilken den skalken Daswin påstår vara förmer än sjelfva Adam, skulle blygas, om det ej hade sitt socialistförbund å la Paris; det skulle vidare blygas, om det ej hade några socialistledare som det kunde med buller och bång döma till häktelse. Vidare skulle det :blygas, om det ej fick stilla några emöter då och då, om det ej fick inskrida medpolisstyrka då och då; och framför allt skulle det blygas, om det ej fick rycka ut med sina tappra landssoldater då och då och såra en och annan fredlig medborgare. Det lugna Sverige-Norge känner naturligtvis ej till sådant krakel, men Danmark gör det; det ligger ock någonting storartadt i allt detta, någonting af stormakt, hvarken ftier eller mindre; det ligger helt enkelt någonting af vi presterskapetX, sa kyrkstöten, i dessa bedrifter. Att mot en sådan bjesse svenska regeringen, enkannerligen dess utrikesdepartement, skulle tappa hufvudet i lotsfrågan var ju ej att undra öfver: ett svenskt hufvud står icke lätt emot en dansk skallet. Musik, musik! borde sättas såsom skylt öfver det älskliga Stockholm för den som begifver sig hit och här vill njuta några glada dagar. Det har gått derhän att vi här i StockHolm ej kunna äta utan musik, ej kunna dricka utan musik och snart ssgdt ej kunna sofa utan musik. Blifva vi ej trubadurer samtochosynnerligen, så äro vi sannerligen förstockade; om här ej skulle råda en allmän harmoni, då äro vi objelpliga. Musiken är än öfver oss, än under oss, än omkring oss, hvart vi vandra fram; Stockholm är hvarken mer eller mindre äv en väl skrifven libretto till en stundom sprittande glad, stundom allvarsam operett. Öfver hela staden är draget ett nät af musik, i hvilket tonerna bilda imaskorna. Lyckligen undsluppen från Bährs villa, tjusas man af andra lifgardets djupa instrumentalmusik å Hasselbacken, hvilken håller en fången tilldess man på Saltsjöns vågor kommit halfva vägen till staden. Men i samma ögonblick fångar Meissher oss med sin grundliga tyska musik (i 8 musiknummer härom qvällen representerades en svensk tonsättare, en fransk, en italiensk och femton tyska). Väl sluppna ur den tyska fångenskapen, fängslas vi ögonblickligen af Svea gardes musik från Blanchs kafå, och fria blifva ej, innan vi vandrat förbi de båda hjeltekonungarne Karl den tolfte och — Karl den trettonde(!). Men den sista villan blir ju värre än den första — innan vi veta ordet af har Strömparterren eröfrat oss, och vi komma slutligen till den åsigten att om vi också ej befinna 058 i Neckens: demantesalar, så äro vi åtminstone ofantligt nära — Näckströmmen. AH nti ett af musik så öfverhonpadt sam.