-— 42 — mors olycka, dock utan att skildra den med verklighetens bjerta färger. Hans svar kom från Chemnitz i Sachsen, dit ett anbud om engagement för några dagar sedan kallat honom. Jag teckade Gud att mitt ambulatoriska hem derigenom kommit mig betydligt närmare. Hvad skulle jag göra annat-än taga min vansinniga mor med dit? : Våra tillgångar voro för knappa för att kunna underhålla henne på ett hospital och dessutom trodde jag det vara min barnsliga pligt att icke skilja mig från henne, så länge hennes tillstånd ej gjorde det till en nödvändighot. Jag gjorde resan med den vansinniga, som jag lät föra i en tillsluten vagn under bevakning af två starka personer, från Berlin till Chemnitz på en tid då jernvägar ej funnos. Det var en farlig och förskräcklig resa, men hoppet att shart åter få omfamna de mina gjorde allt lätt för mig att bära. Mina båda små barn fann jsg sittande ensamme och gråtande i den ännu nästan omöblerade bostaden. Den nyantagna tjenstflickan hade gått ifråa dem och min man var på repetition. Nu började en förfärlig tid för oss, som blott tålamod och pligtkänsla kunde bjelpa oss att fördraga Innan jag hunnit låta göra min mor ett slegs tvångsstol hade hon två gåsger under