Efter att hafva yttrat, bland annat, följande lika vackra som sanna ord: CDjupt och innerligt skulle det glädja oss, om detta furstebesök kunde innebära uppslaget till ett begynnande bättre, ja, till ett riktigt godt förhållande mellan Skandihavien och Tyskland, hvilka borde hafva och, när man ser till botten af saken, verkligen ega så många gemensamma intressen, och efter att hafva erinrat derom att det redan hösten 1866 i en längre serie artiklar om Skandinavien och Nordtyskland uttalat sig om önskligheten af en samverkan emellan den nordligare och sydligare grenen af den germaniska stammen och ådagalagt, att det lika litet från en nationelt-skandinavisk som från en allmänt politiskt-liberal ståndpunkt vore något skäl att med missnöje se Tysklands enhetssrbete, att tvärtom de skandinaviska folken borde vara de första att inse och djupt erkänna vigten deraf, att en af Europas största nationaliteter; betydande genom sin centrala position och sin intellektuella utveckling, ur splittringens vanmakt komme till enhet och kraft, — kommer Aftonbladet in på kapitlet om den Cnödvändiga förutsättningen för en alliansX, eller uppfyllandet af ö5:te artikeln i Pragfreden, och så följer kärnpunkten eller klämmen, så lydande: Må derföre de i vårt land, hvilka under dessa dagar bli i tillfälle att med den tyske tronföljaren utbyta meningar rörande politiska ämnen, i sanningens och de stambeslägtade folkens sanna intresse, på ett grannlaga, men klart och tydligt sätt låta bonom förstå: att ett oundgängligt vilkor för ett riktigt godt förhållande och en -eventuel. allians emellan Tyskland och Skandinavien är ett redbart uppfyllande. af Pragfreden, hvad NordSlesvig angär, ! De här af oss kursiverade orden äro, för bättre effekts skull, i Aftonbladet tryckta med fet stil. Skulle man taga denna sak allvarsamt, så kunde. man : väl med skäl fråga, med hvad rätt Aftonpladet ställer ett sådant tal i Skandinaviens namn till Tysklands blifvande Tegent, och om det har något annat än möjligen en dansk fullmagt att dokumentera sitt berättigande med i detta fall! Så vidt vi veta har svenska folket icke godkänt Aftonbladets ombudsmannaskap af sådan art; och det norska har väl ännu mindre gjort det. Men man behöfver verkligen icke taga Aftonbladets ultimatum från denna högtidliga sida, för att det i alla fall skall framstå som ett märkligt Xhistoriskt aktstycket. Ur belefvenhetens synpunkt, t. ex,, är det ju ganska karaktäristiskt. Tyska tronföljaren hitkom på onsdagen och reste lördagen. Under hela tiden af sin härvaro — hela dagarne och ett stycke in på nätterna — var han, såsom tidningarne redan berättat och den stockholmska allmänheten varit i tillfälle att bevittna, upptagen med att bese våra märkvärdigheter och omgifningar eller att deltaga i fester. Vi äro visserligen helt och hållet obekanta med hofsederna, men alla omständigheter, det medger väl äfven Aftonbladet, tyda derpå, att vid svenska hofvet rådet i afseende på värdskapets utöfvande och i uppfattningen af gästfrihetens pligt samma föreställning som inom hvarje bildad svensk familjkrets. Vi fråga då: huru skulle Aftonbladets uppmaning till de personer, hvilka under tyska kronprinsens korta härvaro blefvo i tillfälle att få samtala med horom, kunna väl paras tillsammans med den antydda gästfrihbetens lag? Skulle konungen, under de få stunder de voro tillgammans, förnöja honom med en konversation om femte artikeln i Pragfreden? Skulle drottningen börja tala derom vid frukostbordet? Skulle enkedrottningen, för att älskvärdt bjuda på em delikat mellanrätt, göra det vid sin middag å Rosendal? Eller skulle de för honom tillfälligtvis presenterade personerna genast lägga honom under ögonen den märkvärdiga femte. artikeln? Eller skule de syenska herrarne, grefve Douglas, öfverste Björnstjerna och kapten Munck, hvilka konungen beordrat att uppvakta kronprinsen, förfölja honom i museerna,