Efter att hafva yttrat, bland annat, föl-
jande lika vackra som sanna ord:
CDjupt och innerligt skulle det glädja
oss, om detta furstebesök kunde innebära
uppslaget till ett begynnande bättre, ja, till
ett riktigt godt förhållande mellan Skandi-
havien och Tyskland, hvilka borde hafva
och, när man ser till botten af saken, verk-
ligen ega så många gemensamma intressen,
och efter att hafva erinrat derom att det
redan hösten 1866 i en längre serie
artiklar om Skandinavien och Nordtyskland
uttalat sig om önskligheten af en samverkan
emellan den nordligare och sydligare grenen
af den germaniska stammen och ådagalagt,
att det lika litet från en nationelt-skandi-
navisk som från en allmänt politiskt-liberal
ståndpunkt vore något skäl att med miss-
nöje se Tysklands enhetssrbete, att tvärtom
de skandinaviska folken borde vara de för-
sta att inse och djupt erkänna vigten deraf,
att en af Europas största nationaliteter; be-
tydande genom sin centrala position och sin
intellektuella utveckling, ur splittringens
vanmakt komme till enhet och kraft, —
kommer Aftonbladet in på kapitlet om den
Cnödvändiga förutsättningen för en alliansX,
eller uppfyllandet af ö5:te artikeln i Prag-
freden, och så följer kärnpunkten eller
klämmen, så lydande:
Må derföre de i vårt land, hvilka under
dessa dagar bli i tillfälle att med den tyske
tronföljaren utbyta meningar rörande politi-
ska ämnen, i sanningens och de stambesläg-
tade folkens sanna intresse, på ett grannla-
ga, men klart och tydligt sätt låta bonom förstå:
att ett oundgängligt vilkor för ett riktigt
godt förhållande och en -eventuel. allians
emellan Tyskland och Skandinavien är ett
redbart uppfyllande. af Pragfreden, hvad
NordSlesvig angär, !
De här af oss kursiverade orden äro, för
bättre effekts skull, i Aftonbladet tryckta
med fet stil.
Skulle man taga denna sak allvarsamt, så
kunde. man : väl med skäl fråga, med hvad
rätt Aftonpladet ställer ett sådant tal i
Skandinaviens namn till Tysklands blifvande
Tegent, och om det har något annat än möj-
ligen en dansk fullmagt att dokumentera
sitt berättigande med i detta fall! Så vidt
vi veta har svenska folket icke godkänt
Aftonbladets ombudsmannaskap af sådan art;
och det norska har väl ännu mindre gjort det.
Men man behöfver verkligen icke taga
Aftonbladets ultimatum från denna högtid-
liga sida, för att det i alla fall skall fram-
stå som ett märkligt Xhistoriskt aktstycket.
Ur belefvenhetens synpunkt, t. ex,, är det
ju ganska karaktäristiskt. Tyska tronfölja-
ren hitkom på onsdagen och reste lördagen.
Under hela tiden af sin härvaro — hela
dagarne och ett stycke in på nätterna —
var han, såsom tidningarne redan berättat
och den stockholmska allmänheten varit i
tillfälle att bevittna, upptagen med att bese
våra märkvärdigheter och omgifningar eller
att deltaga i fester. Vi äro visserligen helt
och hållet obekanta med hofsederna, men
alla omständigheter, det medger väl äfven
Aftonbladet, tyda derpå, att vid svenska
hofvet rådet i afseende på värdskapets ut-
öfvande och i uppfattningen af gästfrihetens
pligt samma föreställning som inom hvarje
bildad svensk familjkrets. Vi fråga då:
huru skulle Aftonbladets uppmaning till de
personer, hvilka under tyska kronprinsens
korta härvaro blefvo i tillfälle att få samtala
med horom, kunna väl paras tillsammans
med den antydda gästfrihbetens lag? Skulle
konungen, under de få stunder de voro till-
gammans, förnöja honom med en konversa-
tion om femte artikeln i Pragfreden? Skulle
drottningen börja tala derom vid frukost-
bordet? Skulle enkedrottningen, för att
älskvärdt bjuda på em delikat mellanrätt,
göra det vid sin middag å Rosendal? Eller
skulle de för honom tillfälligtvis presente-
rade personerna genast lägga honom under
ögonen den märkvärdiga femte. artikeln?
Eller skule de syenska herrarne, grefve
Douglas, öfverste Björnstjerna och kapten
Munck, hvilka konungen beordrat att upp-
vakta kronprinsen, förfölja honom i museerna,