gar — att de till hvad pris som helst vilja
visa verlden, att de hafva kraft i arm och
mod i barm, ; Dessa, när de mera öppet upp-
träda på det offentligas tummelplats, gifva
sig sjelfva vanligtvis ett vackert sken af
att vara fanbärare eller sabelskramlare för
höga ider och stora principer, men på det
vulgära språket — och dess uttryck ligga
oftast sanningen närmast — kallas de rätt
och slätt slagskämpar.
Vår SstoraX kollega Aftonbladet har, som
bekant är, inom Sverige länge varit en morsk
och oförtruten sabelskramlare för XPragfre-
den8 femte artikel. På grund af Afton-
bladets mångåriga utläggningar och förkla-
ringar af denna artikel, tsga vi för alldeles
gifvet att svenska allmänheten, och således
äfven våra läsare, har på sina fem fingrar
eller känner som a bö c innehållet af den-
samma, hvadan vi här ej anse oss behöfva
lemna någon redogörelse derför. I sammanhang
härmed anse vi oss äfven böra uttryckligen
förklara; att vår afsigt med denna uppsats
alldeles icke är att inlåta oss på något bo-
dömande af den folkrättsliga fråga som den
omtvistade bestämmelsen i Pragfreden berör;
derom hafva vi för vår ringa del förut tillå-
tit oss att uttala vår mening.
Med ett mod, en tillförsigt och en energi,
hvilka i sitt slag varit beundransvärda, har
vår stora samtida vändt en hotande uppsyn
och fört ett icke minire hotande språk mot
Tyskland, allt för Pragfredens femte arti-
kels skull. Tyvärr kräfver sanningen det
erkännandet, att allt detta offrande af kraft-
uttryck och kraftansträngningar till förmån
för några socknar i Nordslesvig varit utan
der ringaste verkan på tvistefrågans afgö-
rande. Detta är nu också ett öde gom ej sällan
drabbar äfven de rättmätigaste sträfvanden
för en nära liggande och mest påtaglig sak.
Hvad som dock för Aftonbladet här vid leg
har varit än mer nedslående, men hvilket å.
andra sidan individuelt ställer dess mod och
outsläckliga kämpalust iså mycket klarare
dåger, är den omständigheten, att svenska
folket under tiden med det fullständigaste
lugn skött sina hvardagliga bestyr, utan ea
allvarsam tanke på att lägga sig i Nord-
slesvigs affärer, och endast på sina hvilo-
stunder med ett visst nöje åhört det för-
nyade sabelskramlet.
Kom så, efter ett, måhända af visa oför-
delaktiga konjunkturer framkalladt, gvanligt
långt vapenstillestånd å Aftonbladets sida, i
förra veckan tyska kronprinsens besök i huf-
vudstaden. Detta var ett alltför frestande
tillfälle, ty så, att så säga ansigte mot
ansigte med sin motståndare, hade Afton-
bladet tillförene ej lyckats komma, hvilket
för öfrigt visst icke varit dess fel, det med-
gifva vi gerna. Såsom en riktigt slipad di:
plomat, en sådan som, med klox beräknigeg
af alla möjligheter för framgång, icke alle-
nast väljer rätta tidpunkten för en saks
bringande å bane, utan äfven de aldra tjen-
ligaste medlen för dess förande till ett lyck-
ligt slut, uppvaktade Aftonbladet — det
hände sistlidne fredag, dagen efter hoffesten
å Drottningholm — kronprinsen af Tysk-
land med en not, ett memorandum, eller hvad
man vill kalla det, hvars innehåll, så in-
sgockradt det än vat; i sjelfva verket ej
är något hvarken mer eller mindre än
ett ultimatum, ett aldra sista ord, ett an-
tingen-eller — allt i fråga om Pragfredens
femte artikel.