-—-— Ww -—
de, som blott derigenom något mildrades att
ingen större olycka händt honom, hvilket lätt
kunnat inträffa, och att — jag var den enda
första älskarinnan.
Kronan på verket satte dock aktrisen G.,
hjeltinnan i denna berättelse, i det hon i allas
närvaro högt förklarade att endast en så
dum menniska som jag kunde burit mig så
dumt åt och att af mig skulle aldrig blifva
något och att jag gjort bättre om jag setat
hemma i kakelugnsyvrån och stickat strumpor
än gjort försök att gifva mig ut i verlden.4
Detta tal gjorde ett så mycket oangenämare
intryck på mig, som jag sjelf insåg min dum-
hat och oskicklighet. Dessutom visste jag ej
något föraktligare än dumhet och brukade ofta
i ungdomligt öfvyermod säga: jag kan förlåta
om man kallar mig elak, möen icke om man
kallar mig dum. I detta ögonblick under-
tryckte jag det svar, som sväfvade på min
tunga, men började hata denna min kams.
rat så bittert, att jag föresatte mig att
ej vidare egna ringaste deltagande åt hen-
nes öde. Om jag höll ord skall följande af-
delning visa.
Det är märkvärdigt huru fort konstnärer,
och isynnerhet skådespelare, göra bekantskap
med hvarandra. De hafva knappast sett hvar-
andra på två eller tre repetitioner, förrän man