-—-UR u-— mot mig, stod såsom förlamad af skräck. Hon stirrade förfärad på mig och åtlydde mekaniskt min : bofallning att följa mig in i mitt enskilda rum, hvars dörr jag läste igen efter oas. Det föfsta som här skedde var naturligtvis att hon kastade sig för mina fötter och sade, att hon var den olyckligaste varelse på Guds jord. Jag svarade, att om hon verkligen var det, så kunde hon icke anklaga någon annan derför än sig sjelf. Hon hade från barndomen varit synnerligen svag för speglar; jag ville nu låta henne blicka in i en spegel, som dock hade den obshagliga egenskepen att icke smickra. Och hu framställde jag för henne i lugna, men stränga ordalag allt det lättsinre, den gamvetslöshet och otacksamhet, hvartill hon gjort sig skyldig. Jag sade henne, att jag i början beklagat, att hon valt Conrad till sin fästman, emedan jag önskat henne-en ljusare framtid, men att jag nu för längesedan kommit på helt andra tankar; ty ju närmare jag hade lärt känna Conrad, desto högre håde han stigit i min aktning, under det-att jag måste säga motsatsen om henne: En flicka, som med väl beräknade könster löckat tillsig en:-man, endast derför att han icke genast velat förgepa sig i henne, och som kort derefter öfvergifvit honom igen, för att kasta sig i armarne på den förste som: kom i hennes väg, en flickg, som kunnat drifra ett så oärligt och: fult spel under skenet af: den: dju