mot hvarandra, hållande sin med glasöcun väpnade blick oafvändt fästade på flickas; fingrar, under det att hon än gjorde sit bästa, än begick uppsåtliga fel, än vände sig om och frågade med det mest intagande leende, om det var riktigt att hon gjorde så eller så, och än böjde sig ned öfver tangenterna samt ntgöt hemliga tårar af vrede och sårad fåfänga, då hon märkte att icke en min rörde sig i den stränge lärarens ansigte. Så förgingo nägra veckor. Jag bekymrade mig endast föga om det underliga paret; jag hade nog att göra i barnkammaren och led för öfrigt icke brist på sysselsättning; ty matmodren i ett stort hus har mycket att tänka på och att sörja för. En vacker morgon bad mig kandidaten om ett samtal. -Han trädde in; jag behöfde blott kasta en blick på honom, för att genast förstå, att något farligt försiggått i hans inre. Han tog plats på kanten af en stol framför mig, Vände ideligen sin bredskyggiga hatt i hopplös förtviflan öfver att icke kunna beherrska sin stammande tunga samt lyftade sina tårfyllda ögon öfver glasögonsbågarne mot taket; — ändtligen fick han fram hvad han hade att säga. Förgäfves hade han kämpat emot, förgäfves hade han bedt herren att icke inleda honom i frestelse; huru villig hans ande än var, så var köttet dock svagt. Han måste återlemna det honom anförtrodda godset, då han