turligtvis varit föremål för boeskrifningar i alla länders tidnifigar. Ur en tysk tidning, Neue fteie Presse i Wien, låna vi följande skildring af den asiatiske herrskaren: Naäsr-ed-din är af medeletorlek, med fin oval ansigtsform, vackra, bruna ögon, skarpt hvälfda ögonbryn, kraftig skäggväxt, mörkbrunt hår, -som hän, tvärtemot det i Persien rådände bruket, icke färgar svart, och fina, -välbildade händer. I allmänhet bär han en mycket enkel drögt, hvars vanliga prydnad är en med diamanter rikt besatt dolk och ett bälte; men på festdagarna, ieynnerhet vid de stora audiehserna samt vil nyårsuppvaktningen, stråla hans drägt och hans spetsiga mössa med diademet så starkt af ädelstenar, att man knappt kan uthärda åsynen deraf, I afseende på mat och dryck är han mycket återhållsam. Ris, lammoch hönskött, öst, sorbet öch mjölk utgöra hans hufvudsakliga födoämnen. Hela dagar kunna gå hän, under hvilka han ej förtär annat än några koppar te och litet ost. Den persiska etiketten fordrar att regenten alltid skall spisa allena; endast vid utomordentliga tillfällen tillåter. han. en af prinsarne att deltaga i sin måltid; och denne; som då djupt känner .den. honom vederfarna utmärkelsen, tager endast ett par munsbitar, hvarefter han. tackande reser sig, mättad af den Kungliga nåden. Man misstager sig i öfrigt ganska mycket, om man tror, att ingen kan utveckla elegans genom att spisa utan knif och gaffel... .De, som tvifla härpå, kunna ju tänka på huru de egjelfva skulle bära sig åt, i fall de i ett utsökt orientaliskt sällskap uppmanades att intaga födan utan de vanliga bjelpmedlen. Shahen är en utmärkt; ryttare, dock icke i europeisk mening. Det; vi kalla ridkonst åtnjuter fasligt ringa anseende i Persien; shahen. sitter dock ganska. säkert i sådeln och är mäktig att utstå strävga strapatser utan att bli synnerligt uttröttad, hvilket han har tillfällå visa på de långa jaägtturer han ofta företager i de vildaste bergstrakter. Han: är en ypperlig talare. Han uttrycker på stående fot! sina känslor i ett vackert språk, och i sina förtroliga kretsar gör han ofta ordlekar, något, hyartill det persiska språket synnerligen väl lämpar sig, emedan många likljudande. arabiska och turkiskå glosor bafva en, helt annan betydelse än de persiska. Han älskar mycket att uttrycka sig i korta, afbrutna meningar och ger dem efterttyck genom en egendömlig rörelse med hufvudet, hvaremot han undviker att gestikulera med. händerna, hvilket anses för opassande i Persien, fastän sådant är allmänt bland arsber och semiter. Han är enkel och rättfram i samtal, och alla de europ6er, hvilka haft audiens hos honom, skola helt visst erinra sig, att, han alltid baft något att säga dem om deras nation, historia, o.d. . Inom slottet råder ett fullkomligt patriarkaliskt förhållande; shåhen vet besked om sina hofmäns och tjenares. enskilda lif och mottager enligt perbiskt bruk. till och med gåfvor:(som naturligtvis rikt återgäldas) af sitt mest underordnade tjenstfolk, Om i hans närvaro uppstår en orästrid mellan två af hans tjenare, eller om han fär höra, att någon oenighet är på färde, låter han båda parterna framställa saken och afkunnat derpå en dom, från hvilken naturligtvis icke kan vädjas, Liksom hvarje väl-uppfostrad person är han musikalisk, tycker om dåns och poesi och diktar till och med stundom några nätte små. verser, som han sjelf, nedskrifver med den vackraste hendstil. Han skall ha ärft denna begåfning — säga. perserna — efter sin farfar -FethAli. sbab,..som, ehuru bat Kädö tre hundra buströr och barn och alltid vär sysselsatt med regeringsoch harems-angelägenheter, icke desto mindre hade tid att skrifva.en mängd kärleksqväden till ära för, den id6ella skönheten. ;-a. sc Husets ära fordrar derför, att shahen skall hålla en hofpoet (på persiska kallas han Sskaldernas sol), hvars uppgift är att vid de--storafesterna skrifva-och-uppläsa-hederssånger. Såsom beundrare af skaldekonsten är Nasr-ed-din äfven nödsakad att vara åhörare, då medelmåttiga talanger falla på den idn att uppläsa sina alster för honom, hvilket icke alltid är ett nöje för herrkaren. 8 Då han en gång hade läst en anekdot om Peter den store, i hvilken berättades; att denne furste i största hast hade -lemnat Paris för att slippa ifrån panegyriska qvädön, skall han ha sagt: Gud betsare mig för, att de skulle fördrifva mig från Perfsien! Han är Fäl bevandrad i Österlandets historia och studerar den alltid med de hästa europeiska kartor vid sidan, ja, under måltiden uppläses.alltid ett. eller asnat käpitel ur någon österländsk historieskrifvare, AYnartill ohahan JA Alltid frjaär an och år nan