turligtvis - varit föremål för boeskrifningar i
alla länders tidnifigar. Ur en tysk tidning,
Neue fteie Presse i Wien, låna vi följande
skildring af den asiatiske herrskaren:
Naäsr-ed-din är af medeletorlek, med fin oval
ansigtsform, vackra, bruna ögon, skarpt
hvälfda ögonbryn, kraftig skäggväxt, mörk-
brunt hår, -som hän, tvärtemot det i Per-
sien rådände bruket, icke färgar svart, och
fina, -välbildade händer.
I allmänhet bär han en mycket enkel
drögt, hvars vanliga prydnad är en med
diamanter rikt besatt dolk och ett bälte;
men på festdagarna, ieynnerhet vid de stora
audiehserna samt vil nyårsuppvaktningen,
stråla hans drägt och hans spetsiga mössa
med diademet så starkt af ädelstenar, att
man knappt kan uthärda åsynen deraf,
I afseende på mat och dryck är han myc-
ket återhållsam. Ris, lamm- och hönskött,
öst, sorbet öch mjölk utgöra hans hufvud-
sakliga födoämnen. Hela dagar kunna gå
hän, under hvilka han ej förtär annat än
några koppar te och litet ost. Den persi-
ska etiketten fordrar att regenten alltid
skall spisa allena; endast vid utomordent-
liga tillfällen tillåter. han. en af prinsarne
att deltaga i sin måltid; och denne; som då
djupt känner .den. honom vederfarna utmär-
kelsen, tager endast ett par munsbitar, hvar-
efter han. tackande reser sig, mättad af den
Kungliga nåden. Man misstager sig i öfrigt
ganska mycket, om man tror, att ingen kan
utveckla elegans genom att spisa utan knif
och gaffel... .De, som tvifla härpå, kunna ju
tänka på huru de egjelfva skulle bära sig åt,
i fall de i ett utsökt orientaliskt sällskap
uppmanades att intaga födan utan de van-
liga bjelpmedlen.
Shahen är en utmärkt; ryttare, dock icke
i europeisk mening. Det; vi kalla ridkonst
åtnjuter fasligt ringa anseende i Persien;
shahen. sitter dock ganska. säkert i sådeln
och är mäktig att utstå strävga strapatser
utan att bli synnerligt uttröttad, hvilket
han har tillfällå visa på de långa jaägtturer
han ofta företager i de vildaste bergstrak-
ter.
Han: är en ypperlig talare. Han uttryc-
ker på stående fot! sina känslor i ett
vackert språk, och i sina förtroliga kretsar
gör han ofta ordlekar, något, hyartill det
persiska språket synnerligen väl lämpar sig,
emedan många likljudande. arabiska och tur-
kiskå glosor bafva en, helt annan betydelse
än de persiska. Han älskar mycket att
uttrycka sig i korta, afbrutna meningar och
ger dem efterttyck genom en egendömlig
rörelse med hufvudet, hvaremot han und-
viker att gestikulera med. händerna, hvilket
anses för opassande i Persien, fastän
sådant är allmänt bland arsber och semiter.
Han är enkel och rättfram i samtal, och
alla de europ6er, hvilka haft audiens hos
honom, skola helt visst erinra sig, att, han
alltid baft något att säga dem om deras na-
tion, historia, o.d. . Inom slottet råder ett
fullkomligt patriarkaliskt förhållande; shå-
hen vet besked om sina hofmäns och tjena-
res. enskilda lif och mottager enligt perbiskt
bruk. till och med gåfvor:(som naturligtvis
rikt återgäldas) af sitt mest underordnade
tjenstfolk, Om i hans närvaro uppstår en
orästrid mellan två af hans tjenare, eller
om han fär höra, att någon oenighet är på
färde, låter han båda parterna framställa
saken och afkunnat derpå en dom, från hvil-
ken naturligtvis icke kan vädjas,
Liksom hvarje väl-uppfostrad person är
han musikalisk, tycker om dåns och poesi
och diktar till och med stundom några nätte
små. verser, som han sjelf, nedskrifver med
den vackraste hendstil. Han skall ha ärft
denna begåfning — säga. perserna — efter
sin farfar -Feth- Ali. sbab,..som, ehuru
bat Kädö tre hundra buströr och barn och
alltid vär sysselsatt med regerings- och ha-
rems-angelägenheter, icke desto mindre hade
tid att skrifva.en mängd kärleksqväden till
ära för, den id6ella skönheten. ;-a. sc
Husets ära fordrar derför, att shahen skall
hålla en hofpoet (på persiska kallas han
Sskaldernas sol), hvars uppgift är att vid
de--stora- festerna skrifva-och-uppläsa-he-
derssånger. Såsom beundrare af skaldekon-
sten är Nasr-ed-din äfven nödsakad att vara
åhörare, då medelmåttiga talanger falla på
den idn att uppläsa sina alster för honom,
hvilket icke alltid är ett nöje för herr-
karen. 8
Då han en gång hade läst en anekdot om
Peter den store, i hvilken berättades; att
denne furste i största hast hade -lemnat
Paris för att slippa ifrån panegyriska qvä-
dön, skall han ha sagt: Gud betsare mig
för, att de skulle fördrifva mig från Per-
fsien! Han är Fäl bevandrad i Österlan-
dets historia och studerar den alltid med de
hästa europeiska kartor vid sidan, ja, under
måltiden uppläses.alltid ett. eller asnat kä-
pitel ur någon österländsk historieskrifvare,
AYnartill ohahan JA Alltid frjaär an och år nan