VU ln att värdshusvärden, då han på långt håll fick sigte på mannen, så när hade ropat: länge lefve markisen de la Tremblays! i stället för: länge lefve konungens kommissarier! Efter att ha gjort sig förvissad om antalet af de bågskyttar, som bevakade uslingen, och då han såg hur grofva de bojor voro, som höllo denne fängslad, blygdes han öfver sin brist på mod, hukade sig ned för att icke blifva sedd och skrek af alla krafter: Länge lefve herr Sforzil Död åt bödelsknekten och mördaren Benoist! ; . Cortdgen framkom straxt derpå till allmänna åklagarens hus der ett lysande och utvaldt sällskap inväntade kcmmissarierna. Under det desse på bästa sätt underhöllos i den höge embetsmannens hus, intogs den utanför på gatan väntande massan af en nästan vansinnig glädje. Folk, som icke på tio år hade vexlat ord med hvarandra, tilltalade nu hvarandra såsom bröder och omfamnade hvarandra under de varmaste vänskapsbetygelser. Klockan var redan fyra då cortegen framkom till Clermont. Redan halfvägs, det vill säga vid ett ställe, kalladt Chapelle-deCabazat, hade den första deputationen, utsänd från Auvergnes hufvudstad, infunnit sig för att helsa de lyaande och fruktansvärde gäster, som konungen sändt dem. Så snart den vagn, i hvilka herrar Harlai och Sforzi åkte, blef synlig från staden, utryckte Auvergnes guvernör