—-—VARM NN — Min fröken, utropade han, om någonting skulle kunna minska den ledsnad jag känner öfver att ha utsatt er för detta samtal, är det den tanken, att jag offentligt, inför hennes höghet, kan betyga den oinskränkta aktning ni ingifvit mig, den djupa kärlek jag hyser till er! Fröken Diana, jag vill, jag måste i hennes höghets närvaro upprepa hvad jag sagt er före hennes ankomst! Ja, jag var för ett ögonblick bländad, berusad, förtrollad, jag vill icke säga af kärlek, ty det vorefjatt vanhelga det gudomliga ordet — utan af en vansinnig fantasi. Och jag svär vid himmelen, sem hör mina ord och ser min ånger, vid mitt hopp om ett lif efter detta, vid min heder såsom gentleman, att min kärlek till er aldrig, icke ens under inflytandet af denna brottsliga sinnesyra, upphört att vara, oinskränkt, gränslös! Raoul stod just i begrepp att fortsätta, men hertiginnan afbröt honom i hvass ton: — Afbryt ert vältaliga föredrag, det ber 28g er, och skänk mig er allvarliga uppmärksamhet, sade hon. Hvad jag nu säger är allvar. Jag tror icke att jag älskar er — nej, jag är viss på att jag icke gör det... Dat som dragit mig till er och som jag känner för er är mer än kärlek. Förstår ni mig, jag vill icke säga att ni är den yngste, den elegantaste, den snillrikaste och den vackraste bland alla de prinsar och gentlemen, som egna mig sin byllning. Ming drömmar oroas icke af