—-—- VARM NN
— Min fröken, utropade han, om någon-
ting skulle kunna minska den ledsnad jag kän-
ner öfver att ha utsatt er för detta samtal,
är det den tanken, att jag offentligt, inför
hennes höghet, kan betyga den oinskränkta
aktning ni ingifvit mig, den djupa kärlek jag
hyser till er! Fröken Diana, jag vill, jag måste i
hennes höghets närvaro upprepa hvad jag sagt
er före hennes ankomst! Ja, jag var för ett
ögonblick bländad, berusad, förtrollad, jag vill
icke säga af kärlek, ty det vorefjatt vanhel-
ga det gudomliga ordet — utan af en van-
sinnig fantasi. Och jag svär vid himmelen,
sem hör mina ord och ser min ånger, vid mitt
hopp om ett lif efter detta, vid min heder
såsom gentleman, att min kärlek till er al-
drig, icke ens under inflytandet af denna
brottsliga sinnesyra, upphört att vara, oin-
skränkt, gränslös!
Raoul stod just i begrepp att fortsätta, men
hertiginnan afbröt honom i hvass ton:
— Afbryt ert vältaliga föredrag, det ber
28g er, och skänk mig er allvarliga uppmärk-
samhet, sade hon. Hvad jag nu säger är all-
var. Jag tror icke att jag älskar er — nej,
jag är viss på att jag icke gör det... Dat som
dragit mig till er och som jag känner för er
är mer än kärlek. Förstår ni mig, jag vill
icke säga att ni är den yngste, den elegan-
taste, den snillrikaste och den vackraste bland
alla de prinsar och gentlemen, som egna mig
sin byllning. Ming drömmar oroas icke af