FT enn Mördarne, som icke fruktade att blifva störde i sitt blodiga värf — ty icke ett enda fönster vid gatan hade öppnats sedan stridens början — men väl att få dela sin af chevavalierns svärd genomborrade kamrats öde, beslöto sig för att göra bruk af de eldvapan, med hvilka de voro försedde, men som de, i förlitande på sitt antal, i början icke hade ämnat använda, Raoul såg dem draga fram låprga pistoler under deras kappor. — Jag är förlorad! sade han till sig sjelf Besluten för att åtminstone icke duka under utan att hämnas, stod han just i begrepp att rusa på lönnmördarne, då porten till det hugs, som Diana bebodde, öppnades och Lehardy, väpnad med en bössa, visade sig på tröskeln. — Kom in! gade han brådskande och aflossade i detsamma geväret. Skottet träffade icke någon af banditerna, men de blefvo så öfverraskade af det oförmodade anfallet, att de i första ögonblicket icke kommo sig för att besvara detsamma. — Kom in, chevalier! upprepade Lehardy. — Jag vill icke gå iv, derest jag icke tilllåtes att träffa fröken dErlenges personligen. Ögonblicken voro dyrbara ech Lehardy tvekade derför icke länge. — Ni skall få träffa fröken VErlanges, chevalier, sade han, Raoul steg öfver tröskelo; Lehardy sköt genast igen och stängde porten efter honom,