FT enn
Mördarne, som icke fruktade att blifva stör-
de i sitt blodiga värf — ty icke ett enda fön-
ster vid gatan hade öppnats sedan stridens
början — men väl att få dela sin af cheva-
valierns svärd genomborrade kamrats öde, be-
slöto sig för att göra bruk af de eldvapan,
med hvilka de voro försedde, men som de, i
förlitande på sitt antal, i början icke hade
ämnat använda, Raoul såg dem draga fram
låprga pistoler under deras kappor.
— Jag är förlorad! sade han till sig sjelf
Besluten för att åtminstone icke duka un-
der utan att hämnas, stod han just i begrepp
att rusa på lönnmördarne, då porten till det
hugs, som Diana bebodde, öppnades och Lehar-
dy, väpnad med en bössa, visade sig på
tröskeln.
— Kom in! gade han brådskande och af-
lossade i detsamma geväret.
Skottet träffade icke någon af banditerna,
men de blefvo så öfverraskade af det oförmo-
dade anfallet, att de i första ögonblicket icke
kommo sig för att besvara detsamma.
— Kom in, chevalier! upprepade Lehardy.
— Jag vill icke gå iv, derest jag icke till-
låtes att träffa fröken dErlenges personligen.
Ögonblicken voro dyrbara ech Lehardy tve-
kade derför icke länge.
— Ni skall få träffa fröken VErlanges,
chevalier, sade han,
Raoul steg öfver tröskelo; Lehardy sköt
genast igen och stängde porten efter honom,