-— IK
för Hjorthufvudet, som det tycktes oböslät:
sam om han skulle gå in på värdshuset
eller icke.
— Kamrat, sade Måurevert till honom, om
ni söker en bostad, kan ni tacka er lyckliga
stjerna för att hon fört er Hit; ni skall in-
genstädes finna ett rå förträffligt vin och ett
så utomordentligt bord. Skulle ni kanske ön:
ska att jag rekommenderar er hos värden?
Den lille mannen vände sig åt Maurever
och betraktade honom med spänd uppmärk:
samhet men utan att svara.
— Vid Gud) kamrat, utropade kaptenen, ryn-
kande ögonbrynen öch låtsade blifva ond, det
förekommer mig som om jag hade den äran
att tilltala er för ett ögonblick sedan. .
Den lille mannen brydde sig denna gång
icke ens om att se på sin interlokutör.
— Vid guden Mars, min lille vackre unge
utropade Maurevert och höjde rösten, vet hi
att ni har retat min galla i betänklig grad!
Jag har sannerligen lust att fordra upprättel-
Be för er näsvishet.
Kaptenen, som önskade att drifva skämtet
ännu längre, reste sig till sin fulla längd
och lade handen på svärdfästet. Den lille
mannen följde hans exempel och gjorde äfven
min af att draga sitt svärd.
— Aha! utropade Maurevoert, belåten med
den förströelse som slumpen på detta sätt
tillfört honom. Det ser ut som ni tyckte om