-— IK för Hjorthufvudet, som det tycktes oböslät: sam om han skulle gå in på värdshuset eller icke. — Kamrat, sade Måurevert till honom, om ni söker en bostad, kan ni tacka er lyckliga stjerna för att hon fört er Hit; ni skall ingenstädes finna ett rå förträffligt vin och ett så utomordentligt bord. Skulle ni kanske ön: ska att jag rekommenderar er hos värden? Den lille mannen vände sig åt Maurever och betraktade honom med spänd uppmärk: samhet men utan att svara. — Vid Gud) kamrat, utropade kaptenen, rynkande ögonbrynen öch låtsade blifva ond, det förekommer mig som om jag hade den äran att tilltala er för ett ögonblick sedan. . Den lille mannen brydde sig denna gång icke ens om att se på sin interlokutör. — Vid guden Mars, min lille vackre unge utropade Maurevert och höjde rösten, vet hi att ni har retat min galla i betänklig grad! Jag har sannerligen lust att fordra upprättelBe för er näsvishet. Kaptenen, som önskade att drifva skämtet ännu längre, reste sig till sin fulla längd och lade handen på svärdfästet. Den lille mannen följde hans exempel och gjorde äfven min af att draga sitt svärd. — Aha! utropade Maurevoert, belåten med den förströelse som slumpen på detta sätt tillfört honom. Det ser ut som ni tyckte om