-—- T1O -—
— Tig, kapten! inföll chevaliern med het-
ta. Era sofismer kuana ej öfverrösta de förs
tviflade rop, som i-denna stund höjas af mitt
våldförda samvete, min grymt kränkta heders-
känsla. Jag omfattar er med en uppriktig
vänskap, Maurevert, men ni vet, att det gif-
ves tillfällen, då vreden helt och hållet boa-
herrskar mig. Upprepa icke ert skamliga råd,
ty ni skulle derigenom endast komma mig att
glömma min förbindelse till er. Döm mig ej
till eviga samvetsqval!... Tig, säger jag!
fortfor hav, då han märkte att kaptenen äm-
nade falla honom i talet. Haf medlidande
med mig!
En lång tystnad följde; det var Maurevert,
gom först bröt densamma;
— Min bäste Raoul, sade han, då jag nu
gifvit vika för er vrede och era hotelser, har
jag på samma gång lemnat er det aldra stör-
sta och kraftigaste bevis på min vänskap. Jag
har för er skull uppoffrat mina grundsatser!
— Tack, tack, kapten!
— Jag begär iogen tack — jag omnämner
endast ett märkvärdigt faktum. Men låt oas
nu, om ni icke har någonting deremot, che
valier, göra ett slut på denna pinsamma dis-
kussion. BSåvida jag förstått er rätt, ämnar
ni vägra att mottega den eleganta mantel och
do tusen guld-cus, som Marie sändt er?
— Kapten, denna fråga...
— Åh! det tjenar till intet, att ni åter
mistar humöret, då jag blott begär ett enkelt