frank gömda, hvarjemte man upptäckte blod-
fläckar på hans kläder. Polisen hade den
gången kommit på rätta spåret.
En sann glädje för en ringa
uppoffring.
Det gifves många olika sätt att bereda sig
glädje. Man kan t. ex. finna den vid lust
partier, baler och kalaser, der champagne-
korkarne smälla och det yra glammet brusar
i kspp med vinets floder. All sådan slags
glädje är dock endast ögonblickets. Det gifves
on annan som varar längre, Det är välgören-
hetens glädje. Den odlas på allvarets gruad
och den medför välsignelse. Om en sådan
slags glädje är det som jag djerfves tala till
eder, I som egen ett hjerta för de af olyckan
hemsökta! — Må den kalla egoisten uttala sin
fördömelse så mycket han vill mot dessa
eviga tiggareannonser; han kan dock ej hindra
oss att gå vår väg fram, Hans knorrande rör
033 icko. Nej: låtom oss göra godt och
glädjas! Ty glädje är det att draga upp den
drunknande, mätta den hungrande, värma den
frysande och gjuta tröstens helande balsam i
den sjukes och förtviflades bjerta.
Jag kommer och tigger, kommer och knackar
på den barmhertiges dörr och beder om en
skärf åt on i djupaste bekymmer nedtryckt
familj, hvilken, hemsökt af stor olycka och
verklig nöd, skall duka under, så framt ingen
hjelp räckes den af deltagande medmenniskor.
De nödlidande äro on ung, sjuk enka med
tvenno små sjuka baro. Tillhörande en akt
ningsvärd familj och uppvuxen i goda omstän-
digheter, fröjdades äfven hon en gång, liksom
i nu, af lifvets lycka, och hennos dagar fram-
giogo under förtröstan och lugn vid sidan af
den hulda maken och de tvenno välartade
barnen; men plötsligt kommo motgångarna
och förödde den lilla verld af frid och lycka,
som de begge makarna hade skapat sig med
sin kärlek och sitt arbete. Mannen, som var
handlande, insjuknade nemligen i ett långva-
rigt lidande, hvilket satte honom ur stånd att
sköta sin handel. Dermed var hans affärs-
ställning bragt i lägervall; och den hotande
nöden nalkades. Då den af sjukdom medtagno
mannen nu riktade sina blickar mot framti-
dens mörka natt, den ingen hoppets stjerna
upplyste, sveko honom hans själskratter, och
förtviflan öfverväldigade honom till den grad
att han beröfvado sig lifvet. Vid nödens dörr
lurar ofta förtviflan, och det är blott en låg
tröskel som skiljer dem åt. — Förtviflan, yr-
sel, vanvett — bur vi må benämna det själs-
tillståad som bringar en menniska till det
sorgliga stoget att förinta sin ogen tillvaro,
så vaktom oss likväl att döma allt för hårdt
den olyckligo som går under i denna svåra
pröfoiog, Hans lidando kunna vi ej uppmäta;
— för honom sjelf är det omätligt. — Den
arma, efterlefvande makan som nu misto sitt
enda stöd, hon vet dock hon hvilka ädla och
blida känslor som förr hade sitt hem i denna
olyckliges bröst, tilldess förtviflans furier kom-
mo och jagade dem bort och förnuftets ljus
släcktes.
Jag förbigår skildriogen af de dagar som
föregingo den hemska tilldragelsen och de da-
gar som följde. Hur hon, den svaga qvinnan,
sjelf lidande af en långvarig sjuklighet, bar
kunnat bära all denna sorg — det är sanner-
ligen obegripligt. Är det kanhända hennes
arbetskraft som hållit henne uppe? Nej! Ett
svårbotligt fysiskt lidande har gjort henne
oförmögen för äfven det lindrigaste arbete.
Att gå utför en trappa är för henne omöjligt
— hon kan knappt gå öfver golfvet. Der
dväljes hon nu i den trånga kammaren, af
sjukdomen instängd med sin sorg och sina
hungrande barn, År det då kanhända moders
kärleken och närvaron af de små kära barnen
som ha öfvat den underbara makt öfver hen-
nes svaga system, att hon hittills kunnat härda
ut? Men när allt är förloradt, såsom här —
hvad har då modren att trösta barnen med?
Af gråt och suckar kan, ju ingen lefva, —
Undergången är således för dem gifven..,
Nej, de måste kunna räddag; det finnes ju
menpviskor med bjertal — Till eder vädjar
jag, I gode, som aldrig tröttnen att hjelpa,
der hjelp behöfves; till eder som hjelpt så
många och ännu viljen bjelpa flera; till eder
som veten hur det käns i hjertat, när man
utöfvar barmhertighet! — Sommaren nalkas,
jorden har afkastat sitt snötäcke, och solen
kommer till oss med värme och välsignelse.
Mod hvilken. glädje bereda vi oss icke, hvar
och en i sin stad att njuta af den stundande
sommarfröjden. Men må vi, tacksamma för
den lycka som kommit oss till del, icke för-
glömma do nödställda, till hvilkas trånga kam-
mare ingen sommar hittar vägen, men der
morgondaggen utgöres af tårsr och fågelsången
af klagan och suckar; må vi, om så skulla
behöfvas, försaka om också blott ett enda af
våra vardagen jen, och og 1rparsda
penningen åt de olyckliga, hvilkas öde jag här
skildrat! Med den räddande hjelpen skall
hoppet och förtröstan återvända; och så är
hufvudvilkoret vunnet för att modrens svåra
sjakdom skall kunna botas och hon blifva
iståndsatt att arbeta för sitt och sina barns
uppehälle. Vi ha då sått ett vårsäde, som
skall växa upp i välsignelse; — och vi hafva
dermed förskaffat oss en sann glädje för en
ringa uppoffring.
Hr doktorn och kyrkoherden Grafström har
odhetsfullt lofvat att muntligen meddela åt
dem som det önska behöfliga upplysningar,
för att ådagalägga att ifrågavarande familj i
alla hänseenden är förtjont af det allmänna
deltagande, som jag här vågat påkalla.
hrr Samson Wallwws samt Bonniers
bokhandel, äfvensom å Dagens Nyheters an
nonskontor vid Myntgatan mottagas bonäget
de gåfvor som inflyta; oeh skall sedormera
redogörelse lemnas i tidningarna.
Stockholm den 26 april 1873.
Herman Bätherberg,
Med. doktor.
(Adr : Ortopediska institutet, Odensgatan 9.)