frank gömda, hvarjemte man upptäckte blodfläckar på hans kläder. Polisen hade den gången kommit på rätta spåret. En sann glädje för en ringa uppoffring. Det gifves många olika sätt att bereda sig glädje. Man kan t. ex. finna den vid lust partier, baler och kalaser, der champagnekorkarne smälla och det yra glammet brusar i kspp med vinets floder. All sådan slags glädje är dock endast ögonblickets. Det gifves on annan som varar längre, Det är välgörenhetens glädje. Den odlas på allvarets gruad och den medför välsignelse. Om en sådan slags glädje är det som jag djerfves tala till eder, I som egen ett hjerta för de af olyckan hemsökta! — Må den kalla egoisten uttala sin fördömelse så mycket han vill mot dessa eviga tiggareannonser; han kan dock ej hindra oss att gå vår väg fram, Hans knorrande rör 033 icko. Nej: låtom oss göra godt och glädjas! Ty glädje är det att draga upp den drunknande, mätta den hungrande, värma den frysande och gjuta tröstens helande balsam i den sjukes och förtviflades bjerta. Jag kommer och tigger, kommer och knackar på den barmhertiges dörr och beder om en skärf åt on i djupaste bekymmer nedtryckt familj, hvilken, hemsökt af stor olycka och verklig nöd, skall duka under, så framt ingen hjelp räckes den af deltagande medmenniskor. De nödlidande äro on ung, sjuk enka med tvenno små sjuka baro. Tillhörande en akt ningsvärd familj och uppvuxen i goda omständigheter, fröjdades äfven hon en gång, liksom i nu, af lifvets lycka, och hennos dagar framgiogo under förtröstan och lugn vid sidan af den hulda maken och de tvenno välartade barnen; men plötsligt kommo motgångarna och förödde den lilla verld af frid och lycka, som de begge makarna hade skapat sig med sin kärlek och sitt arbete. Mannen, som var handlande, insjuknade nemligen i ett långvarigt lidande, hvilket satte honom ur stånd att sköta sin handel. Dermed var hans affärsställning bragt i lägervall; och den hotande nöden nalkades. Då den af sjukdom medtagno mannen nu riktade sina blickar mot framtidens mörka natt, den ingen hoppets stjerna upplyste, sveko honom hans själskratter, och förtviflan öfverväldigade honom till den grad att han beröfvado sig lifvet. Vid nödens dörr lurar ofta förtviflan, och det är blott en låg tröskel som skiljer dem åt. — Förtviflan, yrsel, vanvett — bur vi må benämna det själstillståad som bringar en menniska till det sorgliga stoget att förinta sin ogen tillvaro, så vaktom oss likväl att döma allt för hårdt den olyckligo som går under i denna svåra pröfoiog, Hans lidando kunna vi ej uppmäta; — för honom sjelf är det omätligt. — Den arma, efterlefvande makan som nu misto sitt enda stöd, hon vet dock hon hvilka ädla och blida känslor som förr hade sitt hem i denna olyckliges bröst, tilldess förtviflans furier kommo och jagade dem bort och förnuftets ljus släcktes. Jag förbigår skildriogen af de dagar som föregingo den hemska tilldragelsen och de dagar som följde. Hur hon, den svaga qvinnan, sjelf lidande af en långvarig sjuklighet, bar kunnat bära all denna sorg — det är sannerligen obegripligt. Är det kanhända hennes arbetskraft som hållit henne uppe? Nej! Ett svårbotligt fysiskt lidande har gjort henne oförmögen för äfven det lindrigaste arbete. Att gå utför en trappa är för henne omöjligt — hon kan knappt gå öfver golfvet. Der dväljes hon nu i den trånga kammaren, af sjukdomen instängd med sin sorg och sina hungrande barn, År det då kanhända moders kärleken och närvaron af de små kära barnen som ha öfvat den underbara makt öfver hennes svaga system, att hon hittills kunnat härda ut? Men när allt är förloradt, såsom här — hvad har då modren att trösta barnen med? Af gråt och suckar kan, ju ingen lefva, — Undergången är således för dem gifven.., Nej, de måste kunna räddag; det finnes ju menpviskor med bjertal — Till eder vädjar jag, I gode, som aldrig tröttnen att hjelpa, der hjelp behöfves; till eder som hjelpt så många och ännu viljen bjelpa flera; till eder som veten hur det käns i hjertat, när man utöfvar barmhertighet! — Sommaren nalkas, jorden har afkastat sitt snötäcke, och solen kommer till oss med värme och välsignelse. Mod hvilken. glädje bereda vi oss icke, hvar och en i sin stad att njuta af den stundande sommarfröjden. Men må vi, tacksamma för den lycka som kommit oss till del, icke förglömma do nödställda, till hvilkas trånga kammare ingen sommar hittar vägen, men der morgondaggen utgöres af tårsr och fågelsången af klagan och suckar; må vi, om så skulla behöfvas, försaka om också blott ett enda af våra vardagen jen, och og 1rparsda penningen åt de olyckliga, hvilkas öde jag här skildrat! Med den räddande hjelpen skall hoppet och förtröstan återvända; och så är hufvudvilkoret vunnet för att modrens svåra sjakdom skall kunna botas och hon blifva iståndsatt att arbeta för sitt och sina barns uppehälle. Vi ha då sått ett vårsäde, som skall växa upp i välsignelse; — och vi hafva dermed förskaffat oss en sann glädje för en ringa uppoffring. Hr doktorn och kyrkoherden Grafström har odhetsfullt lofvat att muntligen meddela åt dem som det önska behöfliga upplysningar, för att ådagalägga att ifrågavarande familj i alla hänseenden är förtjont af det allmänna deltagande, som jag här vågat påkalla. hrr Samson Wallwws samt Bonniers bokhandel, äfvensom å Dagens Nyheters an nonskontor vid Myntgatan mottagas bonäget de gåfvor som inflyta; oeh skall sedormera redogörelse lemnas i tidningarna. Stockholm den 26 april 1873. Herman Bätherberg, Med. doktor. (Adr : Ortopediska institutet, Odensgatan 9.)