SU
Min medvetna tillvaro började med ett
ohygglig; brott — en förfärlig myster. Då
jag var tre eller kanske fyra år gammal, på-
träffades jag af en trupp lansknöktar, som
voro stadda på väg genom Auvergne till Sa-
voyen, i en mörk skog; min kropp var genom-
borrad med en dolk, och jag gaf icke något
tecken till lif. Vare sig af nyfikenhet eller
medlidande upptog mig hustrun till en af
dessa krigare samt förband mina sår. Jag
fick sedan följa henne, så länga hon lefde.
Men döden hann henne- ganska snart: Unges
fär ett år hade förflutit, då legotruppen —
ty det var en sådan — blef nedgjord till
sista man uti en förfärlig strid, och jag fann
mig sjelf för andra gången prisgifven helt och
hållet åt slumpens vexlingar. Denna gång
var det en italionsk ädling, chevalier BSforzi,
som himlen sände till mitt bistånd. Han fann
mig midt ibland högar af lik. Qvinnan, som
räddat mig i Auvergne, var äfven döende, men
hon hade styrka nog att, innan hon uppgaf
andan, berätta för honom allt hvad hon visste
Om mig.
Min välgörare, chevalier Sforzi, var i be-
sittning af mycken lärdom och hade ett sär-
deles godt hjerta. Han vårdade mig med en
nästan moderlig ömhet, och hos honom tills
bragte jag min lyckliga molnfria ynglinga-
flder. - När jeg fyllt tjugu år, kallade mig
chevaliern tillbaka från universitetet i Florens,