— — — Sedan Clara med sin man lem-
nat oss för att helsa på Nordensons många
slägtingar, de flesta bosatta nete i Vestergöt-
land, har mitt hem blifvit så tyst och öds-
ligt, att både tant Mathilde. och jag. längta
efter någon ung varelse, som kunde glädja oås
litet i vår ensamhet. Elenius talade så myc-
ket om eder Ölivia och hade fattat ett. särde-
les tycke för henne — hon lär ju mycket
likna mitt älskade, hädangångna barn — def-
för är jag nog djerf att bedja -er afstå henne
åt mig på ett år eller så. Tant älskar lek-
tyr, men som hennes ögon äro svaga.och hon
följaktligen ej ser att läsa, tycker hen om,
då någon läser högt för hohnö. BSedan-Ölara
bef gift, har hon numera ej någon som läser
för henne, hvarför äfven hon slängtar efier
Olivia. Vi båda gamla ärosalldeles ensamma,
om jag undantager min Olivias lillo-son, .sdim
under det min måg Jignell är på mötet, vistas
här hos mig. Om Olivia är så snäll och -an-
tar min inbjudning, är hon hjertligt välkom-
men, ju förr desto hellre; — — .—:— -—
Brefvet hade anländt i dag på morgonen,
och ännu var ingenting beslutadt.
Pappa sade hvarken ja eller nej; såväl han
som mamma kände icke moster Charlotte per-
sonligen, derför menade han att det var ett
vågadt steg — helt annorlunda hade det varit
om morbror lefvat — men, tillade han, det
faller. af sig sjelf att om Olivia vill resa, så
lägger jag ej något hinder i vägen,