)m upphörande af begrafningar å Johannis och Katarina kyrkogårdar. skrifvelse af förste stadsläkaren i Stockholm till öfverståthällareembetet, I det jag utbeder mig få taga öfverståthållareembetets uppmärksamhet i anspråk ör en angelägenhet, som för hufvudstaden ir af stor hygienisk betydelse och hvilken sanska många år och förnyade gånger utgjort föremål för öfverståthållareembetets omsorger och åtgöranden — nemligen upphäfvandet af det ännu till en del från ålder 1varstående bruket af liks jordande i kyrkogårdar, belägna inom hufvudstadens bebodda lelar — går jag härmed att anföra följande: Efter en af öfverståthållareembetet redan år 1855 till k. m:t gjord framställning, bvilken år 1857 förnyades; anbefallde k.-m:t den 15 oktober 1858, att öfverståtbållareembetet oföriröjligen skulle gå i författning om upprättande af förslag ill anskaffande-af tillräckliga begrafningsplatser ntom staden och, sedan detta skett, tillika föreslå den tid, då begrafningar i hvarje särskilt nom staden belägen kyrkogård borde upphöra. rill åtlydnad af denna k. m:ts nådiga befallning uppgjordes ock genom öfverståthållareembetets försorg ett sådant förslag, vid hvars öfverlemnande öfverståtbållareembetet uti skrifvelse den 31 december 1862 gjorde underdånig hemställan, att förbud måtte utfärdas mot liks nedläggande i de inom hufvudstaden befintliga kyrkogårdar, och en tid af 3 år bestämmas, inom hvilken detta förbud borde träda i verkställighet. Emellertid väcktes ytterligare förslag till anordning af hufvudstadens begrafningsplatser, och frågan gjordes till föremål för kommunalmyndigheternas pröfning, hvilket hade till följd att Stockholms stadsfullmäktige den 1 oktober 1866 nedsatte en komit6, som fick sig uppdraget att afgifva utlåtande och förslag till beredande åt hufvudstaden af tillräckligt utrymme för liks jordande, Ett sådant förslag, grundligt och väl utarbetadt, afgafs ock — gom öfverståthållareembetet har sig bekant — den 27 februari 1867, antogs af hrr stadsfullmäktige och vann äfven k. m:ts sanktion. K. brefven till öfverståthållareembetet af den 9 december 1870 och den 25 maj 1871 gifva nemligen vid handen, att det stode Stockholms stad fritt att genom expropriation och köp förvärfva de för utvidgniagen af Nya kyrkogården utom Norrtull hufvudsakligen erforderliga egorymderna, och bestämdes i det förut nämda k. brefvet den 1 maj 1872 såsom den tidpunkt, då de Solna församlings jordområden, hvilka Stockholms kommun : enligt samma bref egde att för det ifrågavarande ändamålet få till sig för alltid upplåtna, skulle vara för kommunen att tillträda, hvadan också, och med anledning af förvaltningens öfver Nya kyrkogården gjorda skriftliga framställning om behofvet af ökadt utrymme för begrafningar, stadsfullmäktiges ber2dningsutskott i skrifvelse till öfverståthållareembetet af den 2 november 1871 upplyste, att kommunen vore i tillfälle, att den ofvan. angifna dagen, eller den 1 maj 1872, upplåta den mark, som behöfdes för att tillgodose det omförmiälda behofvet. Då den hittills medgifna rättigheten att jorda lik i allmänna grafvar å hufvudstadens kyrkogårdar grundat sig på bristande utrymme vid Nya kyrkogården utom Norrtull, men denna brigt numera, som vi finna, blifvit atbulpen, synes det, som några hinder icke vidare borde möta för förbudet att dertill använda kyrkogårdarna inom staden. Visserligen ha under årens lopp och under de många förhandlingarne angående denna fråga dylika förbud lyckligtvis tillvägabragts för de flesta af dessa församlings-kyrkogårdar; likväl finnas tvenne, och dertill de största af dem alla, hvarest ett sådant jordande ännu fortfar, och det i ganska stor skala, nemligen Katarina och Johannis kyrkogårdar, af hvilka den. förra håller nära 74,000, den senare 60,000 qvadratalnar i areal. Hvad Katarina kyrkogård angår, har jag mig. ej närmare bekant, under huru många år begrafningar derstädes försiggått, men har skäl antaga, att denna tidrymd uppgår till 200 år; om Johannis kyrkogård veta vi deremot efter autentika, historiska handlingar, att densamma begagnats. som begrafningsplats i minst 400 år, eller ända sedan år 1454, då konung Carl den 8:de Knutsson lade denna plats, då benämd St Görans kapells gård och tomt, till St Jakobs församling, som nu fick lof att der begrafva sina döda. Likaledes finner man antecknadt, att undar den tid Jakobs kyrka stod under byggnad, eller från 1588 till 1643, d. ä. i 55 år, St Klara: församling tillika begagnade sig af dennakyrkogård, som under dessa tider kallades Brunkebergs kyrkogården, samt att den på 1700-talet tyckes också ha tjenat till garnisonskyrkogård, ity, som det heter hos Wittingh (St Jakobs minne, Stockholm 1771), gardesbussarne på denna kyrkogård hade sin lägerstad. Jag har velat anföra ofvanstående, för att gifva ett begrepp om dea enorma mängd af döda kroppar, som inam den ifrågavarande terrängen blifvit nedmyllad. Man saknar ledning för ett ungefärligt uppskattande af deras antal, men mer än sgannolikt svnes mig. att detta antal. olika i uu —p—ppycr amp —nnmnmnmnm—nn——— -—— Är n—numäänpmnremen nn