De anseddaste män i socknen, domsagans f. d. riksdagsman, kyrkovärden, nämdemännen m. fl. sägas vara innerligt öfvertygade om att de händer, som här varit verksamma, icke tillhöra någon, som lyder under en jordisk domstolsvärjo. Ytterligare detaljer om spökeriet. Den andra tidningen i staden (Norrländska Korrespondenten) meddelar följande mera omständliga redogörelse för de vidunderliga tilldragelserna: Fjerdingsman Hallgren eger och bebor, på omkring en half mils afstånd från staden (Sundsvall), ett utmed landsvägen liggande tvåvåvingshus, hvars vestra del, eller just de åt landsvägen vettande gafvelrummen, sedan många år bebotts af två födorådsqvinnor, den vid pass 90åriga enkan Landin och hennes 60-åriga dotter. Vid jultiden började de båda gamla att oroas dels af bultningar, som isynnerbet om dagarne hördes från fönsterposteraa och under golfvet, hvilket ligger så nära att knappt en katt skall kunna komma under detsamma. Samtidigt blefvo brinnande kol kastade rundt omkring i rummet och på något oförklarligt sätt omsorgsfullt instuckna i vecken på såväl gångsom sängkläderna, å hvilka större eller mindre hål brändes: Detta gick så långt, att personer nödgades ständigt finnas till bands för att passa och släcka å de ställen, hvarifrån rök varsnades och skola de härmed haft fullt upp att göra. Vantro och vidskepelse fingo nu fritt spelrum och då det snart blef ansedt alldeles otvifvelaktigt, att någon mot de båda qvinnorna fiondtligt sinnad person hade trollat på dem, eftersändes från Ljustorp en 8. k. viskarl, en af dessa som af den lättrogna okunnigheten afgudiskt vördas för förment förmåga att kunna trolla, utransaka förborgade ting och mera sådant. . Denne infann sig och gaf med en trollkarls hela outransakliga, fasavickande värdighet befallning att eld skulle upptändas i de rum, som tillhörde de båda qvinnörna, nemligen två å nedra och två å öfra bottnen. I alla rummen hölls vakt för elden men detta hindrade ej, att kol kastades från brasorna kring väggarne och å dem brände runda hål genom tapeter och förhydningspapp samt antände sjelfva brädväggen. Sedan elden i kakelugnarne brunnit ner. slingdes spjäll och luckor, hvarefter en grundlig undersökning gjordes innan vakten lemnade de öfre rummen. Men hvad händer? Inom en kort stund trängde stark rök ner från öfra våningen och vid efterseende fanns eld i alla gångkläderna, hvilka förvarats i det ena af dessa rum, Elden, som var så ansenlig, att klämtning från kyrktornet påbörjats, släcktes först sedan elfva klädningar m. m, blifvit förstörda. Denna olyckliga utgång beröfvade Xtrollkarlen allt anseende. Han begaf sig till sitt land igen och spökeriet ej blott fortfor som förut utan upptiädde ock i nya former. Från en mur, som sammanbinder eldstuderna i rummen på nedra botten, blefvo af osygliga bänder tegelstenar lösryckta och slungedes med en betydande hastighet mot allt, fom fanns i rummen skört och bräckligt, samt sönderslogo fönsterrutor, speglar, tafvelglas och porsliner m. m. Oaktadt de försök, som gjordes af en nu efterskickad, i grannskapet boende flicka, den der ansågs böra ha förstånd i dylika saker, fortsattes spelet och då slatligen äfven personerna träffades af dessa tegelstenar, hvilka kringflögo i de mest förvånande riktoingar och under sin bana beskrefvo fullkomhga cirklar, måste i söndags morgon de båda qvinnorna flytta in ihusvärdans enskilda rum. Samma dag underrättades kyrkoherden Håkansson om saken med anhållan att ban ville infiona sig, bvartill han dock sj hade tid, utan kom i hans ställe pastor Norberg, som hade tillfäile bevittna, att spökeriet förföljde de båda dvinuorna tfven i deras nuvarande bostad. Då de nu flyttades — i hens närvaro — till en bryggstugakammare, slungades äfven bär öft verallt i rummet. brinnande kol och ett af dem träffade pastor Norberg på halsen innanför kragen och gedan den äldsta gumman blifvit inboren i sin sing — dervid bon redan i dörren möttes at en flygande eldbrand — kastades massor af glöd och aska från spiseln i sängen och då i anledning bäraf glöden skulle bäras ut, rycktes den från skyffeln och kastades tillbaka in irummet. Nu företogs ytterligare en flyttning till en annan gård, der första natten förflöt lugnt, men oväsendet derefter åter vidtog. Äfven härifrån ha de måst flytta och bo nu åtskilda i hvar sin gård. Emellertid fortfar spökeriet i deras gamla rum, hvarur på pastor Norbergs inrådan ella möbler utflyttades, dervid glas och porslin inburos i ett herberge. I sjelfva dörröppningen blef en del deraf eönderslaget ef kritbitar, som kommo fly. gande från ett i ena hörnet af herberget befintligt kritupplsg; och då, till undvikande häraf, det öfriga porslinet nedlades i en korg och omsorgsfullt öfvertäcktes af mattor, blef ett på en hylla stående strykjern med kraft kastadt i korgen, hvilket upprepades sedan drängen tagit det från korgen och satt det undan. Derefter blefvo af fyra i herberget innevarande personer en träffad i hafvudet af ett .mjöltråg(?), en annan af en mjölksil, en tredje, dock utan att såras, af en förskilrareknif och madam Landin sjelt af ett grytlock, som tillfogade henne ett mindre sår i hufvudet. Detta är fjerdingsmannen Hallgrens och pastor Norbergs, berättelse. I anlednving af dessa uppträden anställer Svndsvalls-Posten följande befogade betrak telser: Lefva vi verkligen i ett kristet land? skulle man vilja spörja i anledning af den tilldragelse, som i dessa dagar väcker ett slags. sensation i våra bygder, Skulle man tro, att den dumma och okristliga, att icke säga okristligt dumma djefvulstron åter uppenbarat sig i en af sina gröfsta former; skulle man tro, att det finnes folk, tillmogen ålder kommet, förståndigt och aktningsvärdt folk, som är lika fast öfvertygadt om att djefvulen lemnat mörkrets rike för att hemsöka en gammal enka i Ljusta af Sköns socken, som Luther var viss uppå att det verkligen var samme menniskoslägtets arffiende, som han under sitt vistande på Wartburg slungade sitt bläckhorn efter? Ja, sannt är det, och snart torde saken blifva en riktig cause c6lcbre, då den, såsom anledning lärer vara att tro, oförtöfvadt kommer att blifva föremål för utredning inför domstol. SENS NANTSSSNESRNSRSENNNO