syrkans få nöja sig med folkskolelärarensg. detta hänseende, liksom i afseende på civiliktenskapet och valrätt till själasörjare, hafva främmande trosläras bekännare således företräde framför statskyrkans medlemmar, hyilka dessutom i flera andra hänseenden äro bundne genom ingkränkande föreskrifter. Proselytmakeri, afseende lockelse till affall från statskyrkan, särdeles för barn, straffas enligt nyssnämda kungl. förordning af 1869 med böter eller i brist deraf fänselse, till och med på vatten och bröd. Enligt kungl. förordningen af den 26 okt. 1858 kunna statskyrkans medlemmar sammanträda till andaktsöfning å andra tider än då allmän gudstjenst hålles; den som derunder likväl föredrsger något, som leder till söndring i kyrkligt hänseende, till förakt för allmän gudstjenst eller till undergräfvande af religionens helgd, kan af kyrkorådet förbjudas vidare uppträda; den som det-oaktadt uppträder och den som på olaga tid lemnar lokal straffas med böter (och i brist deraf fängelse o, s. vV.). Utgifvande af skrifter, som förneka statskyrkans dogmer, straffas enligt trycktvångslagen med höga böter eller fängelse till och med ett år. Medgifvandet för främmande trosbekännare att ej till statskyrkans presterskap behöfva Betala för förrättningar, som de ej sjelfve påkallat, är kringgånget genom konventionerna, i hvilka de sg. k, jura stolt, eller ersättning för dylika förrättningar, äro inberäknade. I öfrigt betala främmande trosbekännare till statskyrkan samma afgifter till kyrka, skola och presterskap som dess egna medlemmar samt dessutom alla afgifter till sin särskilda religionsvårda upprätthållande. Men fastän de sålunda äfven bidraga till skolans underhåll, få de likväl ej deltaga i kyrkostämma, åtminstone vid bestämmande af gkolans angelägenheter. Af ofvanstående öfversigt ge vi hvad som redan är vunnet, hvad som nu kan förvärfvas och hvad gom sedermera återstår att göra. Så länge främmande trosbekännare nödgas betala till ståtskyrkans upprätthållande och så länge densamma kan förfölja dem, som offentligt uttala eller genom tryck utsprida olika åsigter — så länge finnes ingen verklig religionsfrihet. Detta bör naturligtvis ej hindra oss att med belåtenhet emottaga hvad som nu bjudes, dock med det uttryckliga vilkoret att härigenom i intet hänseende bindas för framtiden.