Mannen med: jernmäsken. Bland alla den franska historiens legender finnes ingen så romantisk som den om mannen med jernmasken. En fånge, som genom de ovanligaste medel afspärras från hvarje förbindelse med andra menniskor, som man tvingar att ständigt bära en svart, med lås fäst mask, för att ingen skulle kunna få se hans anletsdrag, och med hänsyn till hvars namn och förhållanden den djupaste tystaad iakttages — hvilket ämne för gissningar och fantasibilder! Ingendera delen har heller saknats. Framför allt har man bemödat sig att bestämma den olyckliges namn. Enligt en gissning var mannen med jernmasken en i äktenskapsbrott aflad son till drottning Anna, Ludvig XII:s gemål, och för att rädda modrens ära skulle man ha gömt sonen för verldens blickar. Andra utgåfvo honom för att vara hertigen af Monmouth, som framkallade ett uppror mot Jakob II, och i stället för hvilken — så sade man — en vän lät halshugga sig, under det hertigen flydde, men som fängslades i Frankrike och hölls fången till sin död. Länge höll den åsigten i sig, att mannen med jernmasken var en tvillingbroder till Ludvig XIV, men för att icke göra arfsföljden osäker, skulle han ha blifvit kastad i fängelse och på grund af sin stora likhet med brodern tvingad att bära mask. Derefter utträngdes denna förmodan af en ny, som bibehållit sig intill senaste tiden. Enligt denna var den olycklige fången en viss Mattioli, hvilken såsom ombud åt hertigen af Mantua hade varit förrädare mot Frankrike och sin ära, En fransk stabsofficer, Jung, uppställer dock nu ett nytt namn och en ny förklaring. Hans uppgitter få icke lösligt förkastas, ty han har i krigsdepartementets arkiv anställt grundliga efterforskningar och tagit omkring fyra tusen handlingar till råds. Såsom resultat af detta arbete har han kommit till visshet om att mannen med jernmasken icke var någon af de förut nämda personerna, utan en brottsling af värsta slag, Man känner af historien hvilket gissel för nationen giftblanderiet hade blifvit under Ludvig XIV. Homlighetsfulla dödsfall fölide tätt och ofta på hvarandra, och då slutligen en händelse — giftmördaren St Croix plötsliga död, som framkallades derigenom att han under kokningen af giftet tappade sin glasmask, hans skydd mot de dödsbringande ångorna — ledde uppmärksamheten på rätta spåret, hade brotten redan trängt sig genom alla sambällsklasser. Andlige, förnäma adelsmän och damer, abboterna Girard och Olivier, markiserna Termes och Montaran, fru Boisin och markisinnan af Brinvilliers voro bland mördarne. Ett arfsföljdspulver såldes hemligen till personer, som ville sätta sig i besittniog af en anförvandts förmögenhet; man förgiftade sina politiska och personliga fiender och till och med inom den kungliga familjen fann brottet sina offer. Under denna förfärliga tid upptäckte polisen en stor sammansvärjniog mot konungens lif. Åtskilliga utlänningar voro deltagare och bland dem äfven en adelsman från Lothringen. Han hade varit sqvadronschef vid kavalleriet och sedan fört ett ätventyrligt lif, samt ständigt befunnit sig på jagt efter penningar. Att han redan före sammansvärjningen var en brottsling, det antydde de namnförändringar han företog. Än kallade han sig riddar von Krisenbach, än Ludvig von Olden dorf, baron Lefroid eller chevalier de Hermoises 0. 8. V., under det att hans verkliga namn var Marchiel. I mars 1673 häktades ban i Peronne, i november 1703 dog han i Bastiljen, efter att under tiden ha hållits fången i Pignerol, Exiles och på ön Marguerite. Jung har framlagt bevis för mannens med jernmasken identitet. med Marchiel, nemligen dot, att bland de trettiotvå tångar, hvilkas vaktare Saint Mars var och bland hvilka mannen med jernmasken måste ha befunnit sig, icke någon, med undantag at Marchiel, kan ha varit den olycklige.